Härom dagen var jag i en av de (fortfarande) monopoliserade starkdrycksbutikerna. Valde snabbt ett par (1 känd + 1 okänd) flaskor rödvin och gick till kassan. Framför mig stod en liten dam med ett något krakelerat yttre. Efter att damen hävt upp sin vinbox på bandet utspann sig en intressant diskussion mellan henne och mannen i kassan:

- Jag funderade på detta vin ...

- Det är ett trevligt vin, sade mannen.

- Jaha ... ja, jag funderade också på XXX, men ...

- Det är också ett trevligt vin, sade mannen.

- Men jag tyckte ... - Det här vinet har mer karaktär. XXX är litet ... Det här har mer karaktär, även om XXX är ett trevligt vin ... om man inte skall ha det till någon kraftig maträtt. Då räcker det inte riktigt till.

- Ja, men det är karaktär vill jag ha. Det är det jag vill ha, sade damen.

Därmed var saken avgjord och damen betalade för boxen. Under den tid dialogen var igång försökte jag dölja att ett litet skratt bubblade kring innanför mitt bröstben.

Trevligt? Det är karaktär jag vill ha? När damen stod vänd mot mig, för att stoppa ned vinet i någonting, tog jag mig en riktig titt på henne. Och insåg att hon inte precis såg ut att besitta någon distinkt karaktär. Men att försöka dricka sig till en, var det en så bra idé?

Tjaa ... hur kan man egentligen tolka det hela? Har kanske Systemet numera slagit sig på att dra in intäkter genom att saluföra trevlighet och karaktär? Frampå kvällskvisten tog jag mig ett glas vin. Nog tyckte jag mig känna ett inslag av karaktärsfasthet då jag lät bli ett andra glas och någorlunda trevligt var det i sällskap med vinglaset och Morden i Midsomer. Fast; någon vidare karaktär tyckte jag inte vinet gav och inte heller tror jag mig bli trevligare ...