I förmiddags då jag satt
och stirrade ut ur mitt köksfönster
Tyckte jag mig ana att himmelen var otålig

Och det var som om molnen
Som samlat sig kring jorden
i en trögflytande tät hinna
Bar på ångestladdade partiklar
Som hängde i vibrerande ovisshet
Utan att kunna bestämma sig
Om de ville skölja ned över marken
I svalkande regn
eller braka lös i myllrande åska

Och jag tyckte mig känna
Hur den gråa himlen
Sörjde det ofödda barnet
Och den gamle mannens sista andetag
Och alla de utlovade löften
Som aldrig hållits