Jag hade en vän bland träden
En vilsen skugga bland ormbunksnåren
Ett eko av ett skratt från bergsbrottet
Som förlorade sig på villovägar
I den blommande ljungens labyrinter

Jag hade en vän bland träden
Men tiden har berövat mig minnet
Av hans ansikte

Om du följer stigen
Som leder till stenbrottet
Den som slingrar sig under
ekarnas skuggspel
över den höstsjuka marken
Där underjordens rötter
lägger fällben för vinden
och där dina drömmars ekollon
har somnat i mossan

Om du hör ett skratt från klippan
Eller ett andetag från ormbunksnåren
Hälsa då från mig
Och säg att jag snart kommer åter
Med vallmo och blåklockor
att pryda hans gyllene krona