I fönstret syns ett barnaliv
med blick i det blå,
drömmandes om gröna ängder
och vita moln
i himmel klar

Över klara bäckar,
genom gräsets vidder,
längs skogens dis,
under porlande vattenfall

Där, det skriver en dikt:
hjärtats ord,
inte över vad det sett och gjort,
utan om sina drömmar
som bärs fjärdar iväg.
Och slutet lämnas oklart
för framtidens ro

Dikten göms i den mörkaste vrå,
men än den tindrar bland drömmars sjå

Det barnet är du
Det barnet är jag
Dess drömmar är våra