Där vägen tar sin ände
nynnas, en frihetssång,
till lyckan ler vår vagabond,
med munspel i hand
över rike och land,
sjungandes:

"Hej - ho"
"Varthän?"
"Jag, stigarnas vän"
"Så du! Giv mig sovplats och bröd"
"ty där, stundar skymningen röd"
"men tro inte, att jag mörkret skyr"
"då jag blott en godsvagn hyr"
"Ock när gryning åter falla"
"jag med nytt hopp tralla"
"iväg, från hem och hus"
"saknad vare vägens grus"

Så går en gammal mans visa,
som åt nya soluppgångar kisa,
och om dig nöden ryter
han sitt bröd bryter,
levandes av vad kärlek ger
ibland, är mindre mer

Ty var vägar tar vid och ände
vandrar, främlingars frände!