Vi var främlingar, vi två.
Främlingar, med endast en tunn hinna av fegflinande dagsljus mellan oss.
Skyddade av dunklet var vi kanske de sista, unika exemplaren av en utrotningshotad art.
De skälvande resterna av ett stolt, utdöende släkte.
Vi kanske var riddaren och jungfrun, eller fallet privatdetektiven aldrig löste.
Men blottlagda och med våra ansikten exponerade var vi endast feghet,
urskuldande leenden på semester.
En gyllene skrud av avund, ett självförakt draperat i färger och sång.
Vi var främlingar, vi två.

Vi var främlingar, vi två.
Främlingar, med endast målet som den gemensamme nämnaren.
För att bedyra vår tacksamhet, och för att övertyga oss om att det fortfarande var verkligt, spred vi då och då våra kvarlevor med vårvinden, lät våra ansikten glimma över vattenytan, som dalern i godsherrens hand.
Men tiden visade oss att varken vetenskap eller religion kunde ändra våra gärningar, tvätta bort märket av vad vi gjort.
Så vi glömde bort vilka vi en gång var, glömde bort att det fanns en plats som kallades jorden.
Vi glömde till och med bort våra egna namn.

Vi var främlingar, vi två.
Främlingar, utan ålder eller ursprung, och under årens lopp, lärde vi oss självförnekelsens alla konster, blev allt skickligare på att tränga undan minnet av vilka vi en gång varit, på en annan plats, i en annan tid.

Ingen vet, hur länge vi varit här.
Och vi är främlingar.
Fortfarande främlingar.