Vi föddes skrikande till ett liv i periferin. Vi drömdes fram. Dömdes, och brändes
i en process av hjärnceller och metanol.

Med tiden förändrades hans blick, medan skärvor av någonting som en gång liknat
motivation eller vilja stelnade till obscenitet, kastades i väldiga massgravar.

Vi drömde aldrig om avenyer kantade av lummig grönska. Vi vaknade aldrig bara för att se solen stiga. Men flitigt och energiskt odlade vi den missunnsamhet vi skulle komma att viga våra liv åt.

Det ivriga fnittret. Ljudet av varm saliv. Nätta fingrar som trevar över en spänd gylf.
Allt detta som under decennier förföljt och hemsökt honom svalnar,
blir till ett tunt lager av is.

Tolkad och hånad. Utnyttjad på oräkneliga vis, allt för deras vinnings skull,
väntar han fortfarande
på upprättelse.