Morgonen kom slutligen till oss. Satte tänderna i oss som en vanvettig pestråtta och förgrep sig på minnena.
Tiden, skoningslös och alltför begränsad hånflinade åt oss, och våra blickar, förut så starka och ärliga växte sig svala, falska och beräknande.
Timmar som de, timmar av sanning, av motivation, av ren, enkel värdighet reducerades till skuggor, till barnsliga drömmar, till ett sandslott under tidvattnets hot.
Och över sprucken mark, sträckta nervtrådar. Tankar bundna till en krans. En månljus tillflyktsort där du och jag stod, som bortglömda rester från en svunnen kultur.

För varje leende en daler, en kopparslant, en förhatlig allmosa.
Över hustaken vilar skuggan av en milshög galge.
Kanske var det så. Kanske var du den, som kommit för att rädda oss från en substanslös tillvaro. Kanske var du den som gick osedd bland människorna för att försöka hitta en väg tillbaka, en väg ut.
Jag har haft fel förut, och jag har ännu inte kommit dit jag vill. Men den dag, då jag brutit alla band till en tidsålder baserad på övergrepp, kanske vi blir dom som hånskrattar åt er framtid, kanske vi står som de enda överlevande.
Står väntande på dom, som skall komma för att gräva fram oss, som bortglömda rester från en svunnen kultur.

Och morgonen kom till oss, satte sina tänder i oss och förgrep sig på våra ord, våra tankar. Kvävde vår låga och grep tag i oss. Vände oss upp och ned och ruskade oss med brutal kraft ut ur det hypnagoga tillståndet.
Timmar som de degraderades, krymptes till ett förlamande skott mellan skulderbladen, en tryckkabin bultande av panisk tystnad, medan all radiokontakt är bruten och marken närmar sig med hög hastighet.
Och över den spruckna jorden, nervtrådar sträckta, en krans, en cirkel.
En tillflyktsort där du och jag står hand i hand, som bortglömda rester från en svunnen kultur.