Ett år med Gud
Känns märkligt
den tiden gick fort
Men höll visst längre än vad de sa
Några veckor,
sedan skulle jag vara mig själv igen
Vem nu det är; mig själv

Ett liv förändrat
och ändå så välbekant
För det är ju trots allt så
Jag är mig själv,
är bara inte själv längre

Känner samma spänning, samma gnista, samma förväntan var gång jag knäpper mina händer
Känner samma förvåning, samma förundran, samma glädje var gång Han svarar

Ett år med Gud
Tänkte först skriva ”med Jesus” men det namnet väcker visst för starka känslor hos den värld Han dog för.

Men det är nog snarare på grund av vad människor gjort genom historien än på grund av vad Han gjort. Märkligt. Dagens ”rättegång” mot Gud är nog den första där karaktären hos den tilltalade bedöms efter ”vittnenas” levnad snarare än deras vittnesbörd. Ej heller tycks man ta hänsyn att kontrollera huruvida de verkligen känt den tilltalade eller inte. Men det är klart, denna ”rättegång” kanske inte anses som så viktig i människors ögon. Den gäller ju endast deras själs förlossning och deras existens djupaste frågeställning. Så jag antar att fördomar i det här fallet är klart tolererade. För väl att inte ideologier, politiska strömningar och filosofier betraktas utifrån samma utgångspunkt, ty skulle man registrera sådant inför varje brott människor gjort mot varandra genom historien...

Lite sorgligt dock att se, att de flesta redan på förhand valt att döma innan de ens fått tid och information att bedöma. Fast vem är jag att dryfta en sådan fråga? Hur länge var jag inte själv likadan?

Ett år med Gud
Och vilket år!
Vilket äventyr på många sätt.
Vilken tid av inre frid och harmoni.
Men också, vilken tid av smärta stundtals.
Man ser nog saker med lite andra ögon än innan.
Man känner nog på ett annat sätt inför denna värld.

Finns saker som helt plötsligt gör ont att se, höra och läsa. Men också hopp, och tro.

Jag antar att jag skriver något annorlunda nuförtiden. Jag skriver nog inte heller lika mycket. Och antagligen inte heller lika bra.

De sorgligaste sagorna och dikterna är ju alltid de vackraste, eller i alla fall de som berör mest.
Men de är svåra att skriva
då man är lycklig.
Inte så att man ständigt hoppar jämfota med tusenmilarblick och ständigt fromt leende på sina läppar.
Men mörkret i själen, det där tomma gapande svarta hålet har ersatts...

Tro, tror jag det heter. En fast förhoppning om att allt kommer ordna sig, tillslut.

Ett år med Gud
och jag ser fram emot fler
Ett år med Gud
och jag släpper aldrig taget
Ett år med Gud
och
jag önskar Dig detsamma!