Inte de där tvångstankarna som sätter sig i huvudet och visar sig i form av okända röster som maler på om vilken trottoarplatta jag ska gå på med höger fot utan istället ett köttsligt begär, minst sagt, en längtan.
Rörelse. Skärpa. Självslakt.

Jag lyckas den här gången också.
Jag passerar kniven -
istället för att radera mig själv.