På planritningarna är alla lika stora, ettor, fyror, sjuor, men rummen blir mindre. Toaletten i ettan är större än salen i den stora våningen. Jag ser på dem och tänker att invånarna antagligen förminskas på motsvarande sätt, så att jätten i den pyttelilla lyan blir en dvärg i sexrummaren på Karlavägen. När jag var ung drömde jag ofta att jag hittade en ny dörr nånstans i lägenheten, som ledde till ett okänt rum vars former ofta växlade på ett mystiskt sätt. Ibland bodde det någon där - inte sällan en kvinna. I min ålder har man slutat tro på oupptäckta dörrar och till och med i drömmarna måste man betala för varenda kvadratmeter. På något vis hänger det samman med det som händer oss i övrigt. Mitt hem är stort nu, men flera av rummen är jag nästan aldrig inne i och ingen annan använder dem heller. Allt oftare besöker jag i sömnen stugan mina föräldrar hyrde några sommar när jag var liten. Innan skilsmässan, innan skolan. Något blev kvar där, fast det för varje år blir svårare att beskriva vad det var. Allt som borde ha blivit. En plats där ingen ännu har dött och alla kan sitta runt ett bord i skymningen tillsammans och ingen blir för full. Bäst är kanske att inte tänka för mycket på det. Reservera en timme eller så varje dag för det som inte tar slut: Bach, te och bilder av nakna kvinnor.