Jag minns Martin den sista tiden. Vi drack kaffe i vardagsrummet i lägenheten som varit hans hem i trettio år. Han hade blivit så liten, hans röst så tunn. Runt oss var allt sig likt: målningarna på väggarna, möblerna, musiken, kopparna vi drack ur. De välbekanta dofterna. Han höll ihop alltihop med sin vilja men vi visste bägge två att det snart inte skulle räcka. Med honom försvann en del av världen. Våra gemensamma minnen, skämten bara vi två förstod, samtalen, lojaliteten… Det är så bräckligt. För bara tre år sen var vi alla tillsammans och jag hade Madeleine vid min sida. Livet var tryggt och självklart. Man kan försöka hålla fast vid det som är bra men det tjänar inget till. Som ung är man nyfiken och vital och knyter band med alla man möter. Några år senare gör kroppen ont oavsett ställning och det enda som känns meningsfullt är att äta och sova. Man försöker hålla kvar det som gav livet färg och mening men det är svårt. Allt förändras. Ett moln av sand när du sätter ner foten i flodbottnen. Det virvlar upp ett ögonblick, förs sedan bort av strömmen och vattnet är klart igen.