Det är mer än åttio år sedan hon dog. Ändå vill man vara där med henne i Alingsås, tala med henne och lägga armen runt hennes axel. Trots avståndet i tid och rum känns hon nära. Karin Boye är lätt att älska – vissa människor har den egenskapen. Det är oförklarligt och orättvist. Varför Sara och inte Karolina, farfar och inte morfar, Karin Boye och inte Edith Södergran? Vissa människor är öppna och enkla att tala med också långt efter sin död. Man vill vara med henne där. Vill sitta med henne vid den stora stenen, den mörkaste vår det går att tänka sig. Det är ingen idé att försöka trösta. Karin Boye är för klok för det och livet är en alldeles för allvarlig och oförutsägbar historia. Vi skulle bara tala, innan det var för sent.