Som liten trodde jag på Gud men i skolåldern började jag tvivla. Jag kunde inte se några tecken på att Gud fanns. Så småningom blev det omöjligt för mig att tro på någon som sades vara allsmäktig men som aldrig hördes av. Åren sen dess har befäst min grundsyn. Jag har lärt mig mer om hur vetenskapen förklarar världen och sett hur konsekvent och sammanhängande dess bild är. När man väl har tagit den röda kapseln är det svårt att gå tillbaka. För mig är gudstro ett utslag av samma sorts tänkande som länge förklarade sjukdom med onda andar. Alla försök att konkret påvisa Guds existens har misslyckats. Fysikens lagar härskar oinskränkta. Från atomernas inre och DNAsträngarnas koder, över vår vardagliga existens, till galaxernas rörelser finns inget som tyder på att Gud lägger sig i. Tvärtom uppstår orimligheter så fort man introducerar ”energier” eller ”krafter” utanför fysikens lagar. De enda tecknen på Guds existens som finns är enskilda människors vittnesmål om sina upplevelser. Men sådant har lågt bevisvärde. Människors inre är fullt av fenomen som inte har någon motsvarighet i omvärlden, som drömmar, illusioner, hallucinationer och inbillning. De är verkliga i en viss specifik mening men för att lära oss hur världen är beskaffad måste vi studera det som finns utanför oss själva. Den rimliga slutsatsen av allt vi vet är att Gud antingen inte existerar alls eller existerar utan att påverka vår värld, kanske i något annat universum.

Konsekvensen är densamma i bägge fallen: för oss människor finns ingen Gud.
En del invänder att vi ändå bör tro. Även om Gud inte finns eller är frånvarande bör vi behålla vår religiösa tro eftersom det gör världen till en bättre plats, menar de. Det finns tre centrala argument för detta. För det första sägs tron berika oss som individer, så att vi lever bättre liv. För det andra sägs den motivera människor att göra mera gott för andra. För det tredje sägs den utgöra ett etiskt fundament som mänskliga samhällen behöver för att fungera väl. Dessa argument är nödvändiga att ta på allvar, så låt oss pröva dem var och en för sig.

Man har undersökt om individer som tror på Gud har rikare liv än andra. Resultaten är inte entydiga. En del troende lever rika liv men det gör många andra också. Likaså mår en del troende dåligt, precis som en del icketroende. Kort sagt kan man inte säga något säkert – förutom att troende tycks tvivla mer. Det andra argumentet, att tron får en att handla på ett sätt som är bättre för andra människor, vilar på ännu svagare empirisk grund. Det finns religiösa som inspireras av sin tro till storartade handlingar. Men även ateister hjälper andra och arbetar osjälviskt för vad de anser är rätt. Vi människor har en inbyggd moral och att hjälpa andra får oss att må bra. Ett stort problem är att religionen också inspirerar till handlingar som orsakar lidande och skada. Förbud mot forskning på stamceller innebär till exempel att människor dör i sjukdomar som annars hade kunnat botas. Än värre är att många inspireras av sin religion att förtrycka andra och till och med utföra våldsdåd. Summerar vi religionens inflytande blir resultatet i detta avseende negativt. Det tredje argumentet är att religion behövs som etiskt fundament för ett samhälle. En fundamental svaghet med argumentet är att etiken i de stora religionerna är bristfällig. Ofta är den både svårtolkad och djupt chauvinistisk. Dessutom sysslar den mest med sex, mat och de troendes förhållande till Gud och lämnar svåra frågor obesvarade. Det finns också mycket empiri som talar mot argumentet. Alla jordens fredligaste och mänskligaste samhällen är sekulära. Ju starkare religionens inflytande är desto värre tenderar det att bli för vanliga människor. Lite eller inget talar alltså för att detta tredje argument håller.

Med andra ord tyder det mesta på att nyttan av religiös tro är negativ. Men det avgörande är naturligtvis vad man tror, och det är knappast ett val. Själv är jag övertygad om att religionen är en mänsklig skapelse och att gudar, underverk och liv efter döden inte existerar. Till skillnad från de flesta religiösa jag har kommit i kontakt med är jag trygg i de grundläggande existentiella frågorna. Det är mycket vi inte vet, men Guds natur behöver vi inte grubbla över. Universum är ett stort maskineri som utvecklas av egen kraft, utan mening eller plan. Vi är lika styrda av fysikaliska lagar som kastade bollar som flyger genom luften. Allt vi upplever och allt vi gör är resultatet av materiella processer i våra kroppar. En människas död innebär att allt hon är upphör. Vi kanske skulle vilja att det var annorlunda men det är inte ett argument för den som vill förstå tillvaron.

Däremot anser jag att människor har ett andligt liv. ”Andlighet” är ett ord som ofta används i religiösa sammanhang men jag använder det i dess bredare betydelse. För mig är andlighet det i oss som är större – det rika, djupare, allt vi inte kan fånga i reduktiva termer. Känslan av mening man kan känna i hänryckta ögonblick. Upplevelser av musik, litteratur och bildkonst: lager av innebörd man inte förstår men som överväldigar en ändå. Kärleken till en annan människa. Vänskap, omsorg, solidaritet, medmänsklighet, rättskänsla – djupa känslor som binder oss samman. Och lösningen på ett svårt problem som dyker upp från ingenstans, enkel och självklar. Andlighet är också känslan av samhörighet med naturen och minsta ört. Kommunikationen med ett djur: den flyktiga med en nötskrika på balkongen eller den djupare med familjens hund. Vår förmåga att resa oss över det som är och fråga oss vad som borde vara. Och humor: det oförklarliga hoppet mellan nivåer som får oss att skratta och fyller oss med en känsla av lätthet. Kreativiteten. En komplex och gåtfull text som plötsligt stiger ur ens undermedvetna och säger en något man inte visste. Andlighet är allt det dolda som pågår i oss. Allt det ogripbara, allt det som är större än vi och ändå paradoxalt en intim del av oss. Vi underskattar ofta värdet av sådant, vilket gör vår värld fattigare. Dessutom är en världsbild som utelämnar det obegripliga i sig obegriplig.

Det finns en stark mystisk komponent hos människan och en massa fenomen inom oss som vi inte förstår. Men att formulera sådant i religiösa termer menar jag förminskar det. Det profanerar våra djupaste mänskliga upplevelser och lägger storheten utanför oss själva. I någon mening kanske det finns något stort, sant och absolut. Vi anar det ibland. Men vi människor är förvirrade och begränsade och har bara tillgång till skärvor. Så kanske det måste vara. Hur det än är så är jag övertygad om att allt detta stora finns i oss – som individer och som art. Inte i något yttre, övernaturligt väsen. Makten, härligheten och evigheten tillhör oss och det är både hisnande och fruktansvärt.