Det var en fin dag. Sommaren var över och semestern bara ett minne men det var varmt och sommarstilla. Jag hade en stund över, och promenerade utan mål. Jag gick bort från kontorskomplexet, under en viadukt och över en grusad parkeringsplats utan en enda bil. I gränsen mellan grusplanen och vegetationen låg lite bråte, som jag klev över. Bland gräs och buskar fanns ett dike och en bit längre fram ett staket med taggtråd. Jag följde det och hitta-de en grind med hänglås. Men låset var öppet så jag gick in och hamnade på en grusväg som ledde förbi en rad tomter. Bakom höga häckar, på välskötta gräsmattor, under träd tunga av frukt, låg stuga vid stuga. Husen och trädgårdarna var pyttesmå, nästan som i ett koloniområde. Det var fridfullt och trivsamt. En man hälsade lite tvekande på mig, som om han var lite osäker på vad jag gjorde där. Jag hade solen i ögonen men det besvärade mig inte. Snarare kände jag mig lite sömnig och hade velat hitta någonstans där jag kunde dåsa in. Men alla tomterna tillhörde andra. Det doftade äpplen och gräs och doften dolde på något vis nästan bruset från motorleden. Jag vände, och på väg tillbaka brände solen på ryggen så att jag var tvungen att ta av mig kavajen. Detta hände en fredag, strax efter lunch. Sommaren hade nyss tagit slut men jag saknade den redan.