City-siluetterna växer sig större bakom mig. Alla ler och håller om varandra. Jag står ensam, likt förloraren vid hamburgerbaren, och ser dem tillsammans vandra hem i höstmörkret. Ensam kvar tänder jag en cigarett och ser röken försvinna upp i skyn. Varför är jag så ensam? Jag som skulle ge upp allt för kärleken. Jag som alltid gjort det bästa för den jag älskade. Varför ser ingen mig? Jag med det stora hjärtat.
Dödsdömd att vara den ständiga förloraren stapplar jag mig fram på trottoarena i hopp om att nån någon gång skall se mig.