Där står hon, flickan med pärlarmbanden, hon som tror sig skriva på ett uppslagsverk. Händer, smutsig bläck och nyckelben, hon formar en spegelbild igen. Allt hon ser är felaktiga konturer.

Det går inte att leva i henne,

som en komplikation,
förlåt.

Flickan spiller ut hela världens konstellationer på golvet. Hon har rört minst femtiosju av han och honom och pojken med smala handleder. Hennes pianofingrar vill tända någons dunkel,

månljus, förälskelseljus
spotlights

Där står hon, bränner tågbiljetter i stunder av obefintlig verklighet, det svider i hennes ögon och hon tänker att livet blir inte mer än intryck, uttryck

och papperstryck.

Det sitter fast, trångt mellan hennes revben och lever med, utan och nästan alltid. Det är bortdomnande steg på heltäckningsmattor och en undran om trägolven i rummet bredvid.

Desperation, förlust,
mirrorkicks.

Samma ord om och om igen, tjugofyratimmars regeln har upphört. Flickan lider av klaustrofobi, förakt och en förkärlek till det som redan är sönder. Hon lever ungefärgligt, någotsånär. Utanför världen flyr hon hela existensen,

som i symbios.

Randig tröja,
in her tight skinny jeans,
hon har lämnat dig och dig och dig.

Nu lever hon med det andra

och flickan vill att vi ska förstå,

hon är älskad imorgon
i en annan himmel