Möter dig längst ut på piren när luften står still, när vi står still. Jag har långt hår och du är smalare. Vill ta din hand och springa, innan världen blir svart och vit och du säger det där, "jag åker inte rakt ner i helvetet älskling, jag tar genvägar" men du ler. Du bara ler.

Skymtar stigen bakom dina ben, nerslagna, fastkedjade. Den ringlar sig likt ogripbara trådar, utan slut utan början, flätat in i en fantasi om det förgångna och jag synar dig igen. Håller om, trevande svagt, likt en varelse på flykt tar jag stöd och upptäcker med kinden mot din fuktiga axel att det faktiskt är du, att du luktar precis som förut.

smultronlavendelmentol

Jag vill gråta,
lämna tårar i din nacke, krossa mitt hjärta i kör. Vulkanslag och åsknätter, skiftande. Tänker att det är synd på människor som du och lägger handen mot din kind. Sträv, något blekare och jag undrar hur det kom sig, att vi blev dom lidande.

Kanske var det osäkerheten och olägenheterna i korridoren. Hur du fruktade skuggorna på storgatan. Fiolen du aldrig visade mig och platsen vi aldrig lämnade. Där på bänkarna med benen i kors, bland flagnande färger och tygskor gick du i bitar. Jag var slagen och förnedrad men jag fångade, samlade, i hopp om att kunna bli en levande del av dig och

varje dag pulserade drömmar, intryckta i vårt blodomlopp. I takt för alltid i takt. Samma hat, samma du och jag.

När åren blev till tre och jag var en främling igen, ville jag ta din hand och springa men du blev plötsligt större än så. Kanske var det för att jag inte hatade längre och sorgerna som vi aldrig riktigt dödade. När tårarna hade spenderats, gick du din väg och du log. Du bara log.

Nu vaknar jag varje natt, längst ut på en pir och jag kan inte förstå hur jag kan älska dig, när luften står still, när jag står still. När jag ser svart på vitt och finner det som kunde ha varit annourlunda när det redan är försent,

när du bleknar för varje natt.