Ett minnesmärke på flykt. En sluten scen där sargade kroppar töms, förtrycks, tycks drunkna framför mina ögon och paniken i revbenen under taken, när jag fastnar i något slags tillsammans och vi dansar, dansar för bandarens skull

tidlösa
högre än någonsin och

jag försöker hålla handen men jag tror jag spyr.
Förmedla reparera trakassera, genom röken regnet och en jävla playlist om sommaren som aldrig tog bort det onda och jag tänker på mig på oss på henne. På sinnesförvirring i ögonen, på söndersprungna gator, på ensamheten

när vi står med blickar höjda mot en himmel svart, tänker whatever om världen och vi bara står där i en tystnad som inte borde finnas och suktar efter tungorna i stjärnorna, önskar att de hade något att säga, något att säga om oss och

hon snuddar mina armar, griper tag. Tar över. Gör cirklar och sår, runt runt med vingslag och en stolthet. Glaskroppar, genmanipulerad splittrad manipulativ,
ett jag

och hon blottar och säger allt det där om mig som bara hon vet, säljer saboterar själen och vi är

tidlösa,
högre än någonsin

ett minnesmärke på flykt och dom drunknar
när hon viskar i mitt öra
paniken, som något slags tillsammans,

ett vi




och jag blir ingenting