Blandbandet från då, från något kosmiskt kryphål bortom oss. Sliten, utsliten, nerdragen virkad tröja. Gula, bruna mönster, en bar axel och läderväskan vid knäna. Den är fejk, precis som perfekta ögonblick i spegeln om söndagarna. Sådant tillhör inte mig. Lera, gräs och fimpar, alla mår illa. Tittar ner och ser gårdagen som i ett blixtnedslag.

Ögon som fucking bambi, det var det någon som sa och där under vita dukar törstade vi efter mer. Lever i millisekunder, hinner inte fokusera och missar när du faktiskt säger ditt fembokstäversnamn, lutar huvudet åt sidan och drar hatten framåt, så som i vår vanliga vardagsperfektion,

när vi lyssnar på psychedeliska solon och diskuterar sjunde dimensionen. Man älskar så, från den här platsen, från oss och jag vet att du är här, någonstans. Anfallen skog och ängen där du gömmer ditt ansikte med luvan. Du borde se mig men jag står i flytande ångest,

så jävla övergiven och tänker realism. Vi har ju alltid varit kära. Ärliga misstag och samma tyngd runt anklarna. Som i perfektion och jag tror att jag ska få något, en sådan som du bland tusentals andra. Tror att vi ska ta varandra och gå iväg en gång och aldrig mer igen men

vi separerar till spöken när jag skiter i atomerna och minns att i tjugotvåfjorton dagar lyssnade vi på pianoljud och cello. Det blev långsammare så och jag kunde stå kvar lite längre. Tänder en ciggarett, alladagarshostan och tittar höger höger höger. Femton våningar upp, tomma fickor och dina låtar. Där står du, inte du från igår men ändå. Du höjer en hand som för att slå mig genom luften, som för att ta mig dit, som för att lämna mig.

Tänker att jag borde gå tillbaka till kolkritor och blyertsförnedringar, strunta i det andra. Lämna, minnas och aldrig mer gråta. Jag lever nog så också.

Parkerad bil och anthems for a seventeen girl. Väx upp sa hon, sätt en dåtid framför drömmarna, som ett avmarkerat kapitel, sönderspelat spår och blandbandet är

slut