Det börjar dra ihop sej.
Jag ser hur glada alla är, förväntansfulla och lyckliga. Varför är inte jag det?
Känslan jag har kan jag inte sätta ord på. Känslan av att fastna här.
Av att aldrig mer le.
Klumpen i magen blir större och det börjar ljusna. Det börjar väckas liv i huset igen. Vem vet om denna dagen kommer bli den bästa i mitt liv. Eller den sämsta.

Jag sitter på utkanten av bordet och ska äta upp min grillmat. Människorna skrattar och ler. Min klump i magen bara växer. Mitt hat, min rädsla.
När jag ska ta min sista tugga frågar mamma om jag vill ha mer, jag tackar nej och behärskar mig så gott jag kan.
Den behärskningen jag övat upp i alla dessa år.
Klockan tolv börjar jag bli trött men kan inte sova även om jag verkligen vill.
Musiken från vardagsrummet låter högt och man kan höra vuxna människor som skrattar. Hatet växer. Frustrationen tränger in mig och sätter inga gränser. Varför?
Varför kan jag inte vara en vanlig unge som vill vara med och skratta, som inte påverkas.
Varför kan jag inte bara sova om jag är trött.
Nu får jag nog.
Jag går ner till vardagsrummet och ber min pappa att fara åt helvete. Jag kan inte styra mina känslor och börjar gråta inför alla människor.
Pappa blir upprörd och förstår inte varför jag tar illa upp varje gång han dricker, varje gång vi har besök.
Han berättar för mig lugnt att "vi tar detta i morgon när du är på bättre humör".
Hatet bara växer.
Utan gränser.