I femtio år levde han i tystnad, han levde i tystnad för att bevisa sin kärlek. Ja, alkoholisten älskade sin fru. Han älskade sin fru i hela femtio år.
Han skulle precis gå av bussen som tagit honom från Varberg i det värsta snökaoset.
Mannen hade pratat hela bussresan om en vacker kvinna som han utgav som hans fru. Vi svenskar trodde han inte. Vi trodde inte att det fanns äktenskap som skiljde sig så mycket från våra.
Jag satt två säten framför mannen och lyssnade till varje ord. Hörde hur varje ord kom ur med erfarenhet och sårbarhet. Hörde hur han ville få fram ett budskap, ett dolt budskap som bara vi utan fördomar skulle förstå. Jag blev väldigt berörd av dessa ord. Berörd av sättet han en gång lärt sig att livet inte var värt att leva, när han bara var en liten pojke hade han lärt sig detta.
Han bemötte oss på ett sätt vi inte förstod oss på. Han pratade om livet som om det vore en ironisk jävla hockeymatch.
Vi tyckte inte att man skulle gå på bussen med en svag lukt av alkohol, eller med en keps man ärvt av sin farfarsfar. Vi ansåg att detta var fel.
Man går på bussen, väljer sedan ut en plats att sitta på och håller därefter käften. Är det så svårt att förstå?
Mannens ord var som den värsta tinnitus för vissa. För vissa var han Bara en alkoholist som en gång övergav sina två barn.
Men OM det var så viktigt för mannen att dela med sig till oss av sina erfarenheter, och OM det verkligen betydde något för honom, kunde vi inte gjort hans sista minuter i livet till de bästa? Kunde vi inte lyssnat på orden han hade att säga, i stället för att bara fräsa åt honom?

Jag hade suttit intill en man vid namn Leif. Denne Leif störde sig något kolossalt på mannen med keps. Han vred och vände på sig vid varje ord han sa.
Det gjorde mig gråtfärdig att se mannen i keps bli ”nekad till att göra sin röst hörd”. Kanske var det första gången i hans liv som han tagit steget och öppnat upp?
Leif såg på mannen med hat i blicken, tänkte onda tankar.

Det var dags att stiga av bussen. Mannen med kepsen väntade sist med att gå av bussen, han var en gentleman. Jag ställde mig bakom en buske bara för att se lyckan i mannens ögon när han skulle få gå hem till sin fru.
Mannen i keps tog sina steg varsamt, i rädsla av att inte komma hem levande till frugan. Han tittade med stora ögon mot köpcentret Nordstan, skrattade också åt några pojkar som hade snöbollskrig.
Ur från en annan buske kom Leif springandes. Med väskan i ena handen och ett vapen i andra.
Han gick sedan fram emot mannen i keps som sakta tappade gnistan i ögonen när Leif satte en pistol mot hans huvud. Mannen tittade mig i ögonen med en gnista hopp. Det var som om mannen sa till mig att jag skulle visa världen vad värdighet och empati är.
Skottet avlossades, mannen dog.
Nu kan vi dra slutsatsen att döden är så mycket lättare än livet. Han kämpade i femtio jävla år, dog på två sekunder.
Hans fru kanske inte levde med en man som kom hem nykter varje kväll, om han ens kom hem. Men det var äkta.