Det är natt i högmarken
Och örnarna har i skrikande förvirring
lämnat sina nästen
Sökandes de osynliga offren

Utanför står ett vilset rådjur
Starkt belyst av månen
Blänkande svarta glober
Månskensvitt, väntande
På befriarens utlovade morgontimma

Ser du nu att allt kan vändas emot dig
Att solens baksida är den kalla månen
Att livets baksida är döden
Varje gång ditt hjärta vacklar
Vacklar en mås över havet
Varje gång ditt ansikte bleknar
Bleknar en blomma på din bardoms äng

Långt nere vid bryggorna, i de fjärran länder
Kämpar ännu hav med klippor
Och nere i den böljande, svarta tången
Kämpar blinda varelser mot strömmen,
meningslös klängande i oformliga mönster
på havsbottnens stenar

Nu flyr det vilsna rådjuret ner i den svarta dalen
Lämnande efter sig spår av ensamhet i höströd mark

*

Aldrig mer ska jag älska en annan människa
Nu har kampen med klipporna upphört,
och örnarna tystnat
Aldrig mer skall jag leva, aldrig mer skall jag älska…