Och din blick på en polaroid
Som skriker vansinnets skrik
Och jag vill krypa in
Och säga lugn, du räddade mitt liv

Och ängslan i dina ord som du skrev
I ditt sista, långsamt döende brev
Jag kunde inte hjälpa dig
När rädslan dig längre drev

Och någon dag
Ska jag berätta för alla om dig
Men inte nu
Jag orkar inte tänka på någon annan än mig
Du får inte tycka att jag är självisk
Jag vågar bara inte släppa in dom
För jag tänker tänk om
Det går för långt och dom får reda på något
Inte nu
Kanske senare
Men inte nu

Och en vacker dag
En sista suckens dag
En morgon när sikten är klar
Då ska jag berätta exakt hur du var

Jag har aldrig varit snabb
Aldrig har jag kunnat skynda
Och ändå var det så mycket vi skulle hinna
hur kunde vi göra år av en timma
Hann vi någonsin klart?
Blir man någonsin klar?
Vet du nu?
Har du vunnit några svar?
Allting är förändrat men rädslan sitter kvar

Schh sa du
Ligg helt stilla
Låt mörkret fly
Så flyktigt log vi
För jag tänkte alltid tänk om
Och aldrig att jag tänkte om
Och så småningom gick allt åt helvete
Du vet som det alltid gör
Du vet så småningom

Sen men inte nu
Ska jag berätta om sista luften
Som gemensamt fyllde våra lungor
Om rosslet
Om hoppet som dog
Och sen tystnaden
Den kalla, kala dvalan
Den sista suckens tid
Den förlorade drömmen
Om att leva men slänga bort sitt liv
Om det vi sade var vi
Om alla tysta skriken inuti
Om den bleknande blicken på en polaroid