Jag vaknar med ett ryck av min väckarklocka, sätter mig sakta i sängen och vet att idag skall äntligen visa allt jag så väl repeterat. Jag stiger upp och klär mig. Vakterna knackar på min dörr och jag stiger ur mitt rum på plan 3, Stiger ut för att gå ner till scenen och publiken.
jag har övat under flera år att gå ner för trappan och in på scenen.
Nu är det dags för visa allt jag övat in, allt jag står för. Dom två vakterna utanför min dörr står nu vid min sida och och vi påbörjar nedstigningen. Dom två ser mer nervösa ut än vad jag är ytterst ute.
Nu eller aldrig skall jag få stå på den stora, världskännda scenen. Jag snubblar till och är nära att falla ut och ner från den smala trappan,
vakterna får tag i mig i sista sekund och räddad mitt liv. Dom drar upp mig på trappavsattsen och jag uppmanas att forsätta. På ostadiga ben förs jag nu mot början. Där står jag nu bakom ridån och hör den stora publiken skräna utanför. Vakterna är nu borta och jag hann inte tacka dom för att dom räddade mig. Min motspelare går ut och jag går upp för den lilla stegen och ställer mig på plats. Ridån dras sakta åt sidan och folkmassan vrålar mot mig. Motspelaren sitter nu i sin stora tron och jag står starkt och tittar frammåt genom igenting. Han skriker sina ut sina repliker och pubiken egg upp stämmningen. När Jag äntligen får frågan och det blir allt tyst. Alla väntar med spänning på vad jag skall säga. Efter år av repetioner i mitt huvud så tveker jag nu inte en sekund och svarar, -JAG TROR! Skriker jag.
Tystnade skärs tvärt av och faktumet är fastslaget. Jag knäböjer fast min motspelare skriker åt mig att låta bli. Publiken hejar på och jag lyfter mina armar mot den svart natten. Knallen ekar mellan husväggarna och det lilla ljusskenet i horisonten blinkar till. Inom mig kommer lugnet och tystnaden när kulan träffar mitt huvud och jag faller död till marken. Inom mig är jag inte längre där. Lugnet som hägrar är stilla och jag faller inte längre. Min kropp bärs ner från podiet och bort från scenen.
Dom nu fyra vakterna släpar min döda kropp upp för trapporna igen och tillbaka till mitt rum. Jag vaknar med ett ryck av min väckarklocka, sätter mig sakta i sängen och vet att idag skall äntligen visa allt jag så väl repeterat. Jag stiger upp och klär mig. Vakterna knackar på min dörr och jag stiger ur mitt rum på plan 3, Stiger ut för att gå ner till scenen och publiken.
jag har övat under flera år att gå ner för trappan och in på scenen.
Nu är det dags för visa allt jag övat in, allt jag står för. Dom två vakterna utanför min dörr står nu vid min sida och och vi påbörjar nedstigningen. Dom två ser mer nervösa ut än vad jag är ytterst ute.
Nu eller aldrig skall jag få stå på den stora, världskännda scenen. Jag snubblar till och är nära att falla ut och ner från den smala trappan,
vakterna får tag i mig i sista sekund och räddad mitt liv. Dom drar upp mig på trappavsattsen och jag uppmanas att forsätta. På ostadiga ben förs jag nu mot början. Där står jag nu bakom ridån och hör den stora publiken skräna utanför. Vakterna är nu borta och jag hann inte tacka dom för att dom räddade mig. Min motspelare går ut och jag går upp för den lilla stegen och ställer mig på plats. Ridån dras sakta åt sidan och folkmassan vrålar mot mig. Motspelaren sitter nu i sin stora tron och jag står starkt och tittar frammåt genom igenting. Han skriker sina ut sina repliker och pubiken egg upp stämmningen. När Jag äntligen får frågan och det blir allt tyst. Alla väntar med spänning på vad jag skall säga. Efter år av repetioner i mitt huvud så tveker jag nu inte en sekund och svarar, -JAG TROR! Skriker jag.
Tystnade skärs tvärt av och faktumet är fastslaget. Jag knäböjer fast min motspelare skriker åt mig att låta bli. Publiken hejar på och jag lyfter mina armar mot den svart natten. Knallen ekar mellan husväggarna och det lilla ljusskenet i horisonten blinkar till. Inom mig kommer lugnet och tystnaden när kulan träffar mitt huvud och jag faller död till marken. Inom mig är jag inte längre där. Lugnet som hägrar är stilla och jag faller inte längre. Min kropp bärs ner från podiet och bort från scenen. Dom nu fyra vakterna släpar min döda kropp upp för trapporna igen och tillbaka till mitt rum.
Jag vaknar med ett ryck av min väckarklocka...