Detta är ingen dikt. Detta är bara ett brev ur min hjärta (eller hjärnbarken – hon som skrev det vet vad jag menar) - till er alla. Aldrig har jag mött hugg, slag eller hot härinne. Aldrig har jag mött annat än empati och förståelse. Aldrig har jag trivts på något ställe som här. Även om detta ställe egentligen inte finns. Som ställe. Men det finns. Och det finns starkt. Mycket starkt.

Jag ser tonåringar slita med samma helvete jag själv slet mig igenom för en historiebok sedan.

Jag ser människor i min egen ålder försöka hantera sin situation, om den den nu är av glädje, sorg, bitterhet eller kärlek, genom att skriva. Jag ser så många faser av människoliv, ser så många yttringar, så många förtvivlan, så många hopp, så många dumma kärlekar, så många förlorade hopp, så många kittlande förhoppningar, så mycken äkthet och så mycket njutbart att jag fan känner mig priviligerad.

Och jag känner igen mig. Framför allt – jag känner igen mig. Hos nittonåringen, hos åttioåringen, hos den nyinflyttade, hos den ursvenske, hos makthavaren, hos den maktlöse.

Alla skriver inte bra enligt akademierna. O nej. Men de skriver, Och detta gör mig så hoppfull. För skriver människor så finns det tankar. Och tankar kan försätta berg.

Jag håller vissa av alla er närmast. Det betyder inte att jag inte håller alla andra härinne borta. För ni är nära. Bara genom att vara här.

Och jag hoppas, jag verkligen hoppas, att ingen av er lägger ned pennan.