Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

Sen kväll. Mitt i natten. Tick-tack. Tick-tack. Vad högt den klockan låter egentligen… Eller? Jag blundar, försöker tänka mig neråt. Slappna av. Mobilens digitala klocka säger att tiden är 23:28. Då kommer de.
    Det tar faktiskt ganska lång tid innan jag förstår vad som händer. I dagsljus blir de allt svårare att hitta, jag har lärt mig att leva. Jag har lärt mig att jag är skitsnygg och sedan faktiskt vågat vara det. Det är skratt i korridorerna, i matsalen, på festerna och bland alla sovsäckarna. Vi skrattar nog mycket. Då sover de. Då vet jag att det är jag själv som skapar dem. Nu ligger jag hemma, själv i min egen säng. Inga sovsäckar. Nu vaknar djävlarna.
   Det är längesen vi sågs. Verkligen. Det senaste jag kommer ihåg var att jag skulle hoppa ut genom fönstret i skolan. Nej. Landa i rabatten. Fan vad obekvämt. Jag sa nej.

Från början fanns det en. Jonathan. Han är snäll. En Benjamin Syrsa, ett gott samvete, en skyddsängel. En ganska bra sak att ha i huvudet ändå. Med tiden har de blivit fler. Otrevligare. Jonathan håller sig i bakgrunden. De är kvinnor, de påminner om mig själv. Ibland är de två, ibland visar sig bara den ena. Ibland är båda i en och samma person. Den ena är döpt till ett ord jag aldrig använder i vardagen, jag vill inte. Jag försöker att inte säga hennes namn högt. Bitterfittan. Den andra hittade jag i en omtyckt bok av en omtyckt författare. Eli. Däri fann jag mig själv. Jag hämtade inspiration. Ork. Det där var en sådan bok som jag slukar, älskar, kräver. Sedan saknar jag den så fort den är utläst. Ångrar mig. Varför skulle jag ta mig igenom den så fort?

Se där. Där har vi de. Mina två… avbilder? Och så har vi en ängel. Oftast finns min egen röst också med. Jag försöker argumentera och försvara mig. Det går väl sådär.

Dessutom finns det statister. En kör av andra röster, obestämda, inga namn, inga kroppar. Bara evigt sorl.
     Just nu är det inte att jag är mörkrädd som gör sig påmint, men det är i mörkret jag ligger när jag känner hur de växer. De pratar, hånar, i huvudet, under sängen och i taket. Jag hör Bitterfittan skratta. Jag knyter näven – mobilen knastrar till i handen – spänner och gör mig redo att slå. Mot vad? Rent fysiskt är jag ju själv. Kroppen darrar, det gör nästan ont när jag kniper ihop ögonen.
     Skär dig i handleden. Skär dig i handleden. Skär dig i handleden!
Nej!
     Gör det, gör det. Skär dig i handleden. Gör det..! Skär upp hela armen för helvete.
Vem är det som pratar? Va? Vem? TYST!
     Det blir inte särskilt tyst. Ögonen kniper ihop hårdare, jobbar med att sudda ut den inre bilden av min arm. Den är så len, så slät. De gamla ärren är läkta.
     Gör det!
Nej!
     Jag gör det inte, jag kan inte. Det blir bara så jävligt sen, det vet jag ju. Men i lägen som dessa är det svårt att veta något annat än att de som pratar är på riktigt.
     Varför är allting jobbigare nu än när jag var liten? Varför har det blivit såhär? Hur..? För att jag varit med om saker som skadat mig och gjort mig... sjuk i huvudet? Kanske det. Jag är vuxen nu – fast hur vuxen då? – och skapar mig låtsaskompisar. Kompisar? Låtsasauktoriteter, och det är väl värre det. Punishment by mind. Straffenheten, hjärncell 25 B. Uppför trappan, tredje hjärnskrynklan och andra dörren till höger.
     Eller är det för att jag är kreativ? Djup och omständlig. Jag hittar mönster bland mina idoler. Jag är bra på att hitta mönster. För bra ibland. Kommer på egna, antagligen felaktiga. Att bli insatt i ett av mina mönster som inte stämmer kan nog göra ganska ont.
     Jag kanske är kreativ på grund av att mina hjärnspöken kan ta över. Eller tack vare. Avreagera mig? Behöver jag avreagera mig? Jag måste köpa en boxningssäck.