Det som var menat för att hjälpa
kan ibland vara det som stjälper.
Den som reser sig upp i båten för att hjälpa en,
kan få den att kantra till död för många.

Den rättfärdige drabbas dagligen av dårens oförnuft,
det den ena sår kommer båda att få skörda.

Den som gör vana till läggning låter
sina handlingar forma sin personlighet,
men den vise styr över sina handlingar.

Dåren äter endast dagens skördade frukt
av gårdagens sådd, oavsett kvalité.
Den vise vet att välja med omsorg och äter
ibland frukten av det andra sått,
och väljer dagens utsäde därefter.

Den som fastar svälter inte,
men den som frossar blir aldrig mätt.

Visheten låter sig endast finnas på kärlekens väg,
dock är det riset som driver ut oförnuftet.

Den som provar stigar får lägga hela livet och mer därtill,
men den som lyssnar finner rätt redan från början.

Dårens klagan är likt den rättfärdiges bön och båda får,
de deras mun ropar efter.

Tro utan lydnad och kärlek utan handling
är som förstföderskor.
De tycker sig alltid veta bättre,
än de som redan flera har fött.
Ty med lydnad kommer offer,
med handling kommer insikt.

Ta aldrig lätt på liten synd
ty inte bedöms väl växten efter plantan?
Och vem vet hur många rötter fröet
har tillskansat sig under tidens gång,
innan det skjuter i höjd.

Föraktet är profetens ständiga följeslagare,
ty innan ordet fått sin fullbordan har han ju alltid fel.
Och efteråt är hans tjänster ej längre nödvändiga.
Men den som lyssnar på tillrättavisning
behöver ingen rådgivning.
För det som inte skett, har skett,
på det att det inte skall behöva ske.

Förstånd utan Gudsfruktan är syndens bästa vän,
den vänder bort örat istället för att vända om hjärtat.
Mot visheten talar den försvar
istället för att förvara dess tal.

De klokas ord uti dårars mun
är såsom rent vatten i smutsiga kärl,
sjukdom bär den i sitt sköte.
Men den vise känner igen smak och lukt
och dricker ej därav.