Jag är rotlös i en värld som aldrig står still. Kraven som ställs väger tungt på mina axlar. Du måste vara på det här sättet, du måste se ut som dom. Vilka dom? Jo, dom på tv. Inte konstigt att självkänslan krossas likt en sten mot kroppen. Samtidigt brinner ett begär att visa dom jävlarna, att man aldrig viker sig för denna samtid.

Botmeldet är kärleken. Låt mig smällas sönder och samman, för när jag har den är jag oövervinnlig. Då kommer jag resa mig upp likt rötter ur sten. Med den är jag en virvelvind, förklädd till storm. Om hon bara ville ge mig den, det oslitbara bandet mellan oss.