Han sitter på stubben
och drömmer och minns
när blodet flöt hett i hans kropp

Han tyckte så mycket om
flickor och kvinns
och närde ett spirande hopp

Att EN gång få famna
den sköna om natten

få trycka sin mun
mot den ljuvliga skatten
som stod i sitt skiraste blom.

Men ack, huru grym
äro icke den leken
Den sköna hon skratta´
och vände på steken
och blev just ett minne blott.

Nu sitter han, gammal,
rynkig och böjd
men sinnet är alltjämt ungt
och stundom han svävar
i rosende höjd
och finner ej livet så tungt.

För drömmar, de väves i eget land
och skrattas ej bort av hjärtan i brand
Som ej brunnit hett, vid ens egen härd
Jaaa, drömmen är mycket värd.