Det händer att han spelar gitarr. ”Ibland vacker, ibland stark”, sjunger han och då händer något inombords, och då förstår han att han är älskad. Även han.

Han bor nästan mitt i centrum, några stenkast från torget; stans mittpunkt. Men han bor ändå långt från alla, för socialt sätt bor han i utkanten av stan. I utkanten av livet.

Egentligen är hyran alldeles för dyr men lugnet har fått honom att stanna, lugnet och anonymiteten.

Närheten till biblioteket är det bästa med läget förutom lugnet och anonymiteten. På biblioteket kan han sitta i timmar med en bok i handen och titta ut på parken utanför, där ån rinner rogivande.

Att se på människorna som strosar runt i parken är lika värdefullt som själva läsandet. Så nära men ändå så långt borta. Han gillar avståndet emellan dem där ute och honom där inne.

Han har på senare år distanserat sig allt mer från andra, hållit sig på sidan om, inte velat störa, ta plats.

En gång ville han också vara social, utåtriktad, en som andra ville lyssna på. En som de ville vara med. Respekterad. Respekterad för sitt kunnande, för sin kompetens. Men det blev inte så.

För vad hade han att komma med? Vad kunde han bidra med? Vad hade han som behövdes? Vad hade han som kunde göra nytta och glädja andra? Svaren är givna: ingenting. Ingenting alls. Inte någonting.

Han var mest högljudd och intetsägande. Ingen lyckad kombination. Upptäckten var smärtsam, men alla år han levde i tron på att verkligen vara omtyckt utan att vara det, var ännu värre.

Så här i efterhand skäms han fruktansvärt. Och såren efter alla de bortkastade åren har lämnat djupa sår. Och det blev början till en smärre livskris som till slut utlöste panikångesten.

Panikångesten som han sedan tvingades att leva med under flera år. Panikångesten som visade sidor av honom som han inte trodde fanns.

Det är inget han egentligen vill prata om. Men med rätt person och vid rätt tillfälle kan han öppna sig fullständigt.

Efteråt känner han både skuld och befrielse; skuld för att han tyngt någon annan med sin berättelse, och befrielse över att ha fått lätta sitt hjärta.

Om någon verkligen lärde känna honom skulle de alldeles säkert bli förvånade. Han är inte alls som han verkar, inte alls. Visst är han tungsint, livet har gjort honom så, men också hoppfull.

Han har på inget sätt gett upp. Hoppet finns alltid där. Och det bär honom när det är som tyngst.

Många gånger på vägen har han ändå velat ge upp. Men han kämpar på, oftast med sig själv, försöker streta emot, försöker bjuda upp till kamp. Det är det minsta han är värd.

Det händer som sagt att han spelar gitarr. Även om det blir allt mer sällan. Han har också skrivit några sånger, sånger som hjälpt honom att se framåt, att fortsätta hoppas.

Sånger som hjälpt honom att förstå att också han är älskad. En av hans favoriter som han gärna återkommer till, och som han älskar för den tröstande och uppmuntrande texten lyder:

Ibland vacker, ibland stark
Ibland ensam och övergiven

Ibland kung, ibland hjälte
Men oftast ingenting alls

Ibland så lätt, ibland så rätt
Ibland så svårt och så fel

Ibland levande och självsäker
Men för det mesta osynlig

Men jag kommer aldrig glömma bort att komma ihåg dig

Nej, jag kommer aldrig glömma bort att komma ihåg dig

För jag tänker aldrig glömma bort att komma ihåg dig

Nej, jag tänker aldrig glömma bort att komma ihåg dig


Var du än tar vägen kommer jag alltid att höra din röst
Och om jag sluter mina ögon kan jag fortfarande se dig

Du kan korsa öknar och segla över haven
Men vid din sida kommer jag alltid att vara - för jag älskar dig

För jag kommer aldrig glömma bort att komma ihåg dig

Nej, jag kommer aldrig glömma bort att komma ihåg dig

Nej, jag tänker aldrig glömma bort att komma ihåg dig

Nej, jag tänker aldrig glömma bort att komma ihåg dig

För jag älskar dig, för jag älskar dig



Han skrev sången för några år sedan, när livet inte verkade ha någon morgondag. Men även dagen efter kom det en morgon. Och det är han tacksam för, så tacksam. Nu i efterhand.

Han vill vara vackrare och starkare oftare. Gärna varje dag. Helst jämnt. Men det är långt kvar; långt kvar dit.

Längs vägen har han upptäckt att annat också räknas. Kanske behöver man inte vara vacker, kanske behöver man inte vara stark, har han börjat tänka. Men vad ska då vara istället? Ska man vara som han har blivit?

Det var inte så här han hade tänkt att livet skulle bli, inte så här han hade tänkt att livet ska vara. Men så är det och så blev det.

Vilka förväntningar kan man ha på livet? Och vilka förväntningar kan livet ha på en människa?

”Vad har jag gjort, vad har jag blivit? Av allt jag fått vad har jag givit?” En annan sångtext som har dröjt sig kvar fast det var år sedan han skrev den, och månader sedan han senast hörde den.

Melodin och just de här två meningarna liksom ekade i huvudet ännu långt efter att musiken hade tystnat, och de påminde honom smärtsamt om hans tillstånd och livssituation.

Tanke var att väcka sig själv med texten, få till en förändring; en förbättring. Men nu med åren som gått som vittne insåg han smärtsamt att inget hade förändrats; i alla fall inte till det bättre.

Han var precis samma sorgliga skugga av den han en gång hade varit; den som hade haft drömmar och ambitioner. Han som hade sett möjligheter trots allt som var emot honom.

Ofta går det långt mellan samtalen och besöken. Och när telefonen väl ringer känner han en slags motvilja till att svara – nästan som om han glömt bort hur man gör och vad man säger; det var ju så länge sedan någon hörde av sig.

Under perioder har han gömt sig bakom sin telefonsvarare. Först om någon talat in ett meddelande har han ringt upp - det har känts tryggare så. Att bara svara utan att veta vem det är, är en tanke som skrämmer honom allt för ofta.

Han har försökt leva som vanligt men det har inte fungerat. Han är rörig i tanken, rörig i handling. Vill mycket men får inte riktigt ihop det.

Han har försökt ta sig samman, och ibland har han lyckats. ”Ibland vacker, ibland stark … ”

Han besitter stor potential – det vet han. Och det har han alltid vetat, alltid trott. Han måste bara få chansen; bli betrodd, upptäckt.

Men hur då? Han kan ju inget. Gamla lögner gör sig fortfarande påminda. Även nu när han vill börja om. Och han har börja tro på dem själv, fast han vet att det inte är sant.

Eller är de sanna? Kanske var det därför han aldrig blev något då när han var yngre? Var det därför han aldrig lyfte? För att han egentligen inte kan något.

Han har alltid trott att det var för att han aldrig riktigt fick chansen, för att ingen såg hans talang och kunskap. Har han lurat sig själv? Är det verkligen någon idé att försöka igen, att börja om?

Eller ska han nöja sig med att vara den han är? För han är ju faktiskt älskad, älskad som han är.

Kanske sitter han kvar på biblioteket även i fortsättningen. Kanske har han vågat sig ut i parken och närmat sig de andra, de som han än gång ville bli som – ville vara med. Kanske, kanske inte.