En gång sjöng jag för månen.
Gick vart jag ville.
Lät livet bestämma riktning.
Som att följa en stilla
porlande bäck.
Klev upp på en sten mitt
i strömfåran.
Vilade. Väntade.
Fann mig plötsligt vara på väg.
Igen. Mot något nytt.
Något oväntat.
Lycklig och leende,
dansade runt, runt, runt.
Livet var oändligt!
Utan början - utan slut.
Mötte hemligen man i en skog.
Kysstes i smyg bakom träd.
Det var ju därför träden fanns!
För att leka tafatt bakom.
För att luta sig mot
och bli kysst.
För att gråtande omfamna
när sveket, det självklara,
uppdagades.
Och livet porlade vidare.
Lite långsammare.
Lycklig? - Javisst.
Trots livets ändlighet.
Jag sjunger fortfarande för månen.
Ibland. Men aldrig som då.