Denna dag ett liv, sade farbror Melker på Saltkråkan en gång (eller om det var flera gånger). Så känns det ibland; Denna dag ett liv. Melker var till proffesionen författare och hade en filosofisk ådra. Det är den ådran som ibland blev till en bäck, och som alla vet: Många bäckar små ...

Nå; allas vår farbror Melker hade tummen mitt i handen och hjärnan mitt i skallen. Trots sin förkärlek för det intellektuella och ovilja mot en hel del annat, var han ändå en handlingens man. Månget resultat av hans praktiska arbete lände honom till oheders, och tvingade in hans anletsdrag i melankoliska spår. Ändå höll han på och mixtrade så det stod härliga till. Om man skall försöka sig på att definiera farbror Melker, kan man kanske tycka att han ypperligt definierar (och illustrerar) teorin: Det inte finns inga lata människor, bara olyckliga. Melker var inte någon lycklig man. Tro mig, det var han inte, även om han då och då gav prov på sitt vilseförande leende.

Melker var ensamstående förälder till fyra barn. Och även om han hade lyckan att i sitt äldsta barn ha den utmärkt dugliga Malin, som redan vid sjutton års ålder var en fullfjädrad hushållerska och barnuppfostrare, var Melkers lott ingalunda lätt. Fast; vilken ensamstående morsa har tillgång till en äldste son som är en fullfjädrad fadersfigur för sina småsyskon? Litet orättvist är det allt att farbror Melker hade sin Malin, medan vi ensamstående flerbarnsmödrar står ensamma i livets tvära kastvindar. Och livet kan vara allt bra kastvindat, kan jag intyga. Tvära kast och inte mycket att stödja sig på annat än sitt eget begränsade förnuft. Kanske det är så för att man är kvinna? Litet av: Duglig kvinna reder sig själv, medan duglig man kräver vissa stödinsatser?