Jag befinner mig vid en sådan där undervattenstank som det finns på zoo och som gör att man kan se delfinerna från under-vattnen-nivån. Men i den är det inget vatten. Den är i ena enden av en lång korridor. Ljuset här inne är en konstig, blå färg. Känns främmande, nästan lite utomjordiskt. På sidorna av korridoren är det väggtäckande speglar som speglar varandra, i all oändlighet.

På något sätt känns det som om jag precis var i vattentanken. Fångad, fast. Men nu är jag inte fri, utan plågad av minnet av min panik. Jag vill härifrån. Jag vänder mig och börjar gå nedför den långa korridoren. Längst ned, långt, långt ned, finns det en dörr. Jag vill ut genom den. Min ärhela tiden fokuserad hårt på dörren, jag ignorerar speglarna på mina sidor. Speglar skrämmer mig. De känns som om de inte går att lite på.

Jag sneglar på min spegelbild medan jag går. Min spegelbild sneglar tillbaka. Och ler. Jag ler inte. Jag rycker upp händerna mot mitt ansikte och känner på min mun, spegelbilden gör likadant, mina händer går över min mun och nej, den ler inte. Jag tar ner mina händer, det gör spegelbilden ochså, och nu ler inte spegelbilden längre. Den ser lika orolig ut som jag. Jag kollar på min andra spegelbild, den på min andra sida. Men så känns det som om spegelbilden bakom mig aldrig slutade kolla på mig. Jag stannar tvärt. De stannar tvärt. Jag vet, för jag slänger runt nägra varv för att se på dem. De speglar mig perfekt.

Och ler. jag backar några steg, men de står kvar. Jag ser nu båda, som är vända mot mig, leendes. Deras leenden blir större och större och nu grimaserar de. Jag är inte längre orolig, jag är rädd. Dunk! Något ramlar ned bakom mig, jag vänder min inte om utan springer framåt, förbi mina spegelbilder. Rusar fram, hjärtat i halsen, livrädd. Mina spegelbilder jagar mig, kommer ikapp. Dörren är inte längt borta nu. Spegelbilderna hoppar och dansar och ler sina galna grimaserande leenden på båda mina sidor. Jag ser dörren tydligt nu, den glider upp på glänt, ur strålar det ett varmt, gulvitt ljus. Jag springer för allt jag orkar, jag måste ut! Mina spegelbilder är vid mig, dansandes sin galna dans. Bara någon meter kvar, dörren är nästan öppen nu, jag kämpar sista biten, når dörren och igenom och...

Jag är bländad först. Men så vänjer sig mina ögon och... fågelkvitter. En äng. En öppen äng med skog runt omkring, och en sjö. Det är väldigt öppet. Jag vänder mig om, bakom mig är det berg i fjärran, dörren är borta. Det doftar av sommarblommor och en bit bort står två rådjur och betar. Jag blir lycklig av den vackra naturen och av solen och av lugnet som råder på platsen. Nu märker jag en stig som jag börjar följa...

Och så vaknar jag.