...jag kände att jag behövde skriva några rader till dig, det är länge sedan jag skrev och jag behöver berätta något för dig.
Jag är så rörig nu, pappa. Jag är helt vilse och jag försöker sortera mitt liv.

Det började för nästan två år sedan när styrkan i mig själv började ta form.
Jag tog beslutet att lämna det jag haft i femton år, för min egen skull. Att komma vidare och inte sitta fast i livet känns viktigt för mig. Jag har ju inte varit lycklig, pappa... Det vet du ju.
Jag hade bara inte kraften.

Jag visste inom mig att den här resan skulle bli svår och kämpig. Men jag var inte riktigt beredd på det här.
Jag har ju alltid klarat allt själv förut i mitt liv. Varför skulle jag inte klara det nu? Nu när jag äntligen vuxit mig stark nog för att våga, pappa.

Jag klev ut i livet på stadiga ben. En beslutsamhet och en lycka att klara det fyllde mina tomma rum. Men någonting kom ikapp mig, pappa.

Minnen.

Minnen jag inte har, svåra minnen som jag så skickligt lagt under olika stenar och gömt väl. Jag har gömt dom så bra så att jag inte kom ihåg att dom fanns, pappa.

Nu kommer dom.
Jag är rädd, pappa.
Dom jagar mig och jag kan inte springa fortare.

Jag visste att jag skulle krascha igen, men jag vågade inte ens tänka på hur högt jag föll ifrån men jag försöker hålla i mig, jag lovar.
Jag försöker blunda för allt som får mig att stänga av, vill inte titta i glaset igen, pappa.

Jag ska klara det.
Jag ska klara det.
Jag ska klara det.

Jag trillade en sväng, men du känner ju mig.
Upp igen och kastade flaskan. Det andra lovar jag att försöka låta bli, pappa.

Försöker hitta mark att stå på men kaoset inom mig, alla känslor jag stängt av. Var kommer dom ifrån, pappa. Var ska jag göra av dom, vems är det?

Vem är hon som bor inuti skalet.
Hon skrämmer mig.

Vad har hon levt för liv innan hon stängde dörren egentligen?

Vad har hon gjort med sig själv?

Vad har hänt henne?

Hur ska jag klara av att tackla alla dessa minnen från det förflutna som kommer ikapp mig.
Måste allt komma på en gång och knuffa mig så förbannat hårt?

Jag önskar verkligen du fanns kvar hos mig nu, pappa.
Jag hade behövt din arm som höll mig ovanför vattenytan, djupet skrämmer mig så.

Jag hade behövt dig nu.

Jag saknar dig...

...pappa