Jag har alltid värnat om mitt sovrums sinnesfrid. Där har jag bäddat i varsamhet på själslugnets äng. Där har ensamhetens stilla ro och utvaldhetens finsmaklighet härskat. På gränsen till kräsenheten, om jag ska vara något så när sanningsenlig.
Men i natt kom Han. Han min älskade. Han beträdde min heliga mark med försiktig nyfikenhet och med aktsam hand. Jag välkomnade med mildhetens sötma och vidöppenhetens, upplåtna famn.

Han kröp försiktigt upp i min säng, beträdde ömsint mina ben och kröp sakteligen uppåt, med stilla pulserande pauser, för att sedan med en rörelse, en i taget, taktfullt, sakta smeka sig över min mage. En fjäderlätthetens beröring, av hans håriga armar, som mötte min hud och fick den att sinnligt resa sig och mötas. Ett bemötande i skälvande njutning. Jag sneglade över hans nakenhet och fjunlätta smidighet. Kände hur hans spröt utforskade mitt landskap. Så innerligt taktilt och finlemmat. Han hade kommit hem.
Han sänkte sig ner med mjuka återkommande rörelser i sin bakdel, i samspel med ivrigt utforskande av mitt bröst, samtidigt som hans något grumliga leende ögon, mötte mina i kärlek.
Han fyllde hela min kropp med storslagen fascination och vällust. Hans omfamning var taktfullhet, värme och närhet. Även fast han faktiskt kom oanmäld. Han hade inte ens frågat om lov. Han axlade med stolthet, ett ok, ett krucifix på sin rygg. Min älskade, min älskade vän Spindeln.

Så har jag då äntligen lyckats få någon att flytta in, permanent i mitt sovrum. Tydligen har han bestämt sig för, att de ljud, som på natten frambringas, i sovrumshelgedomen, kan han lättvindigt stå ut med.

Dagen efter, studerar jag ömsint min nyfunna livsledsagare och kommer fram till, att det måste vara en Korsspindel.  Men enligt boken och till min stora förvåning och oerhörda besvikelse, tyder dock studiet av storleken, på min nyvunna vän, att Han är ett femininum. Han är en Hon!  
Då får jag bara hoppas på, att hon är en Svart Änka! På något sätt, rent tankemässigt, känns det bättre, än en mustigt storbröstad ungmö.
Det är bara att gilla läget. I och för sig, kan hon ju mycket väl vara änka, då dessa spindlar har för vana, att äta upp sin partner efter herdestunden. En traktan av evig förnyelse och finsmaklighet.

Mellan gardinstångens överdel och taket, börjar hon frenetiskt arbeta på ett nät, för att boa in sig i, i min enkla boning. Då det är något så när färdigt, klättrar jag upp på en stol, sticker nästippen tätt intill och sveper med ögonen, långsamt över nätet, för att kunna studera varje detalj i konstverket. Ett konstverk är just vad det är.
Där finns symmetri, förstärkningar, signaltrådar och skönhet.
Designerskaparen själv, har under min framfusighet, rusat till mitten av taket. Där min lampa hänger och i kupan, som döljer kontakten, söker hon skydd men kikar snart försiktigt fram över kanten. Hon litar tydligen på mig. Tillit växer och vävs in, ikapp med spindelnätets exploatering.
På kvällen när jag läst min bok och ögonen börjar korsas i solidaritet och innan jag ska släcka ned, söker min blick i taket efter Lena.
Ja, hon var ju tvungen att få ett namn. Lena gör utflykter på kvällarna. Hon kan sitta mitt i taket, alldeles overksam eller frenetiskt med sin arbetande benmuskulatur, skänka mig skådespelets njutning.
Jag är inte ensam längre.

En natt just innan sömnen sakta kom smygande och höll på att få grepp om min själ, for en tanke genom mitt huvud. Tänk om jag under min törnrosasömn, ligger på rygg med gapande mun och Lena beslutar sig för, att ta en tur, runt min lekamen. I mörkret missar hon och ve och fasa, hon hissar ner sig bland amalgam och halvtuggade brödsmulor.
Hur giftig är en korsspindel, om man tuggar på den? Vet någon det? En tanke om "Spindelkvinnans kyss" börjar, slå sitt fäste i mitt huvud.
Jag tvingar mig, att tända lampan och titta upp i taket. Nu skäms jag över mina krokiga tankebanor. Lena sitter i hörnet vid sovrumsdörren, lika stilla och fridsamt, som hon alltid brukar göra.

Numera fångas dumdumflugor och jag kastar dem upp mot Lenas nät. När jag gått undan, rusar hon fram till den arma flugan, som snart har förvandlats, till ett prydligt inslaget paket.
Vi har en tyst överenskommelse, Lena och jag. Hon får alltid komma till min härd. Jag beträder aldrig hennes sköra säng.
Dock ser jag ett annalkande problem. Lenas bakdel har tilltagit i omfång. Vad gör jag med alla eventuella "SmåLena"?
Kan man fånga dem, lägga dem i en liten tändsticksask med bomull i, bifoga färdkost i form av ett par småvingade och posta dem till Er, som alla, efter detta drömmer om, att få en egen Lena i taket att pyssla om?

Dags att sluta nu och ge mig ut på flugjakt för lena Lena är hungrig och ska ha sin middag.