Jag orkar inte skriva mer.
Jag är trött på att läsa om min ångest och depression.
Jag vill inte skriva mer
för jag vet vad som komma skall.

Ibland känns det som att jag ramlar från höghus
fast jag bara sitter på bussen
badar i blod och andas ren aska.
Det krälar spindlar i oanvända utrymmen och ibland,
när bussen kör mot rödljuset utanför biblioteket,
funderar jag på seriekrockar.
De andra får grönt.

Vikten tappar sig själv och trillar ut genom fönstret
och nu är jag nog under trettiofem
men jag älskar livet mer än såhär.

så jag vågar inte skriva mer.