Obehagligt men knappast oväntat den där kalla kvällen på Falkebergsgatan. Gatan som jag vandrat med HENNE. Obekvämt på ett nytt sätt, bekant som alltid när hon kastade sig över mig. Ska man vara petig så skedde själva överfallet strax innan jag nådde själva falkenbergsgatan, vid korsningen upp mot sjukhuset precis innan Katt&Hund-affären. Ofrånkomligt och fritt från nåd var hennes skrikande klösande. Jag gav upp utan att ens ha försökt kämpa emot och för första gången verkar det som om det faktiskt lugnade henne. Hon klev av mig kort och lät mig andas, stötvis och med gråten i halsen, men jag kunde äntligen andas. Jag mötte inte hennes blick, kunde inte, kan inte, utan fortsatte att gå. Gå förbi affären för katter och hundar, förbi kyrkan där en riddare spelade cello med kors och svärd i det färrglada fönstret. Hon hade slutat klösa men inte slutat anfalla. Hennes ord slog fortfarande.

Sandra, horan. Inte en hora i behov av pengar eller en hora som i fint tal kallas för eskort. Nej, Sandra var en hora i skällsordets bemärkning. En slampigt klädd, utmanande talandes, förbannat snygg på ett fult sätt, ibland överraskandes smart hora och det var inget hon stack under stol med. Sandra, slampan. Som förförde och förådde, lekte och låtsades medans hon spelade sina spel.

Att hon ens fanns i min umgängeskretts gjorde mig arg, frustrerad men spädde endast på känslan av maktlöshet. Jag hade inget att säga till om, hon bara fanns där och nu var det upp till mig att hantera situationen.

Gatan svängde åt vänster och avslöjade fler parkerade tomma bilar. Tomma bilar utanför tomma fasader fyllda med tomma människor. En död gata var den som anslöt till falkenbergsgatan. Fortfarande var natten kall, men min hud flådd varm av hennes uppdykande. Jag försökte coola ner. Jag kanske kan klara mig igenom kvällen.

Det var min och HENNES gata. Sandra skulle inte vara där. Sandra hörde inte dit. När jag var med HENNE kunde jag glömma Sandra, slampan. Men nu var Sandra där och det stack hon inte under stol med. Hennes viskande förolämpningar växte sig till en stadig ström av skrämmande meningar som beskrev mina minnen. Mina minnen med hennes ord. Hon känner mig. Mina minnen med hennes ord låter precis som jag minns dem. Bara ur en mer personlig synvinkel. Meningar som manar på smärtan, får det att brännas i mitt kallskurna hjärta. Det gör ont. Hon vet att det gör ont. Det eggar henne ännu mer.

Blinkades genom dammen av tårar som byggs upp kan jag bara ta nästa steg om och om igen. Ta mig frammåt. Fortsätta. Hon förföljer.

Förbi den mindre gästvänliga skylten där det står Psykiatri, förbi den av farmor ofta nämnda ortopedin. Förbi byggnaderna. Det är inte till dem jag ska. Jag vet vart jag ska. Sandra vet vart jag ska. Mina steg är målmedvetna, hennes är bestämda.

Sandra är en hora. En envis hora som inte ger sig i första taget. När jag nådde fram till hörnet av byggnaden var det dags igen. Just efter att detta hörnet är rundat ligger framför mig att beskåda den långa trappan som leder upp till Galgberget. Hon skriker. Hon börjar klösa igen. Jag märker henne knappt. Smärtan är så intensiv att den inte ens känns. En känsla som inte känns. Det gör henne frustrerad och det märks när hon är frustrerad. Hennes naglar är röda. Röda, men inte av hennes nagellack, hon har alltid kritvita naglar. Hennes händer, så små och väna, rör sig med hast, rör sig med bestämdhet, försöker flå mig så effektivt som möjligt. Jag låter inte det beröra mig. Kan inte låta det beröra mig.

Når äntligen fram till trappen. En evighet att nå fram. Två evigheter att ta första steget upp. När den tredje evigheten är påbörjad går det smidigare, som om det underlättar att det går långsammare. Det hjälper att veta att hastigheten inte spelar någon roll. Jag är på väg upp för trappan.

Sandra, den horan, tjuter som en mistlur. Ett ljud så skärande, så högt att det droppar rött på axlarna. Men hon fortsätter att höja tonerna. Skriker. Jag tar ytterligare två steg. Henne toner når nu över vad mina trumhinnor kan uppfatta. Två steg till. Hon står kvar vid foten, oförmögen att följa med mig upp. Då börjar det

Först en droppe. En tår som sakta letar sig över hennes gröna ögons ögonfransar. För grönögd är hon, Sandra. Inte som HON. HON är blåögd.

Härnäst en hostning, hennes stämband är sönderslitna. Hostar blod och tårarna börjar falla. Mina egna damma brister. Tiden går snabbare när jag börjar ta fart uppför. Salta tårar finner sin väg nerför min kind medans medvetenheten om Sandra bakom mig ger fart och kraft i stegen uppför trappan. Jag rusar. Hon hostar. Vi gråter.






Sen står jag där. Natten är fortfarande mörk, luften är fortfarande kylig och vinden nafsar fortfarande nyfiket i jackan. Jag andas häftigt in och ut. Kall luft in och ut ur mina lungor. Det gör inget, jag är varm innuti trots det. Jag rätar på ryggen, vänder mig om och blickar ut över staden. Kall luft in och ut ur mina varma lungor. Hon står inte kvar vid trappan längre. Sandra, den envisa, grönögda Sandra, stod inte kvar vid trappan längre.