jag mår plötsligt bra. en brajja och kaffe. jag tänker hur jag på svenska kritiserar men i engelskan svämmar över i mina egna ord. genom detta drar jag mig till minnes om gårdagen, att kvinnan i tv också sagt något som jag tänker: man behåller en distans till det personliga. någonting sådant.

the deep sea might be an interesting place
not forget to shine the light that you were given
i love you i love you i love you

sen svänger det litet grann. jag tänker att det är som om jag svämmer över i tankarna, ivrig om att berätta och finna och att söka kontakt. finnas till, finna en mening. jag tänker att jag är ett badkar som svämmar över, jag känner hur vattnet går till spillo vid den högsta punkten.

stannar inte vattnet vid den högsta ytan? jag fördröjer mig vid den tanken. inkonsekvensen är frågor, men jag undrar om också ni svämmar över, spiller och försvinner på vägen fram till förmedlingen utav.
kanske är likheten inte våra olikheter. varför ponerar jag mina tankar på den premissen, och innan mitt påkom, till tankarna fullständigt omedvetet, detta att era tankar söker i den riktning liksom mina gör? mänsklighet, att du är en människa, i hopp om att inte avgränsa min fullföljelse av sökandet för en bitter sanning, att var och en just enbart är enskilda och avgränsade individer. var och en från var och annan.

hur var det nu om havets botten, som jag skrev? det har svängt till ett illamående. tanken om att nu krävs socker för att bli av med det. jag tänker att kanske är det på sådant här vis vattnet i badkaret cirkulerar i vågor när det håller sin jämvikt med att inte svämma över. kalla det harmoni. jag vet inte.