En strand är så flytande,
ändrar sig bara,

velar hit och dit,
bestämmer sig aldrig.

Jag skrev i sand. Men sanden bara vände sig bort,
skrek i vinden, ett fåfängt rop för ingenting,
begravde mina tår,
drog upp dem som potatisar, en efter en,
räknade fräknarna på min bara överarm. Fler än igår.

Tankfartygen långt där ute,
tänker inte, glider lättsamt vidare,
ser inte svallvågor, kallsupar,
alla noggrant slipade glasbitar; bruna, gröna, vita.

Men jag vill också!

Har ett mantra för imorgon.
Skriver kuk på varje liten hittad sten.