Hör du min människokvinna

jag är inte din

är du inte min jag är ju din
vi är vi
vi är jag
är du
är vi

hör du
min människokvinna
är det inte dags att
flyga nu

ser du ej att ljuset återvänder

jag ber stjärnpärlor falla in i ditt hår
rör vid din kind med
rosenvind
droppar källans vatten i
dina ögon
molnklädnad
faller över
vårkropp

se vandra nu

hon ligger böjd nära marken vårdar ömt gryende fröns bladspiran
andas in jordeströmmars himmelsdröm

han står helt stilla i längtansundran

träd böjer sig till hans öra
viskar se

lägger vackergren vid hans fötter

mannen snidar grenen
slipar mjuk
länge
väl

i lyssnan

snidar vackertecken

gräsvindar susar
från fjärran
från när

han tvinnar snöre av gåva

så står han mitt i de fria vidderna
trädbladsskiva snurrar
han rör vid luft

ber vindtalan bringa budet

luften vibrera

hon lyfter blicken
är det hästar
är det hjordar
är det

vad är det
det är

ser stegspår runtom

ser du min människokvinna
spåren är där du sitter i en bladkrona av guld

luften vibrera
vindtalan

hör du min människokvinna
bli inte rädd

det är dags nu

vinden lyfter henne upp
vida upp

han hälsar henne i de fria viddernas hägn