Jag minns hur späd du var

hur tiden gick och frågorna haglade

och du stannade alltid kvar

men alltid ensam

och jag undrade frågade

så många gånger

Jag minns

hur du pekade på ditt hår

 - avsaknaden -

och sa att där var svaren

hur mitt hjärta drunknade

när jag frågade om du ville dansa

och du sa att jag var den första

sen dess

Jag minns

hur mamma kom hem en kväll

med oro hängandes i ett snöre

runt halsen

och jag minns

hur hon efteråt berättade

att du legat där länge nu

och jag minns

tiden i skolan

kortlekarna vi blandade tillsammans

på rasterna även då vi inte borde

hur du försvann

längre

längre

ner

tills det bara var ett skal kvar

(men jag vet att det inte stämmer

vi var bara rädda

och du för ensam)

och jag minns

dagen då det röda försvann

och grått var den enda färg

förknippad med dig

det regnade den dagen

och vi byggde våra egna pölar

av tårar som tog slut

sen drack du allt

för att ta med dig

en liten del av oss

Jag minns hur vi bar kistan

genom gången för att sakta

så sakta

sänka den ner

i evigheten

(och vi kämpade mot viljan att

bara ställa den åt sidan

för att ta upp dig till oss igen)

hur jag tappade ner min blomma

och förlorade all kontroll

över verkligheten

så jag släppte och jag grät

grät

för framtiden utan dig

orättvisan

Jag minns hur jag varje dag

efter skolan gick förbi din plats

hur rädd jag var att du

skulle glömmas bort

och jag plockade blommor

vid varje gathörn

för att pryda dig med

och mamma gav mig liljekonvaljer

så jag smekte din sten

med vita droppar

Jag minns hur jag trodde

att du satt där på grenen

tittade ner och övervakade

och jag hoppades så

att du hade ett gott öga

att du såg oss

och att det inte varit förgäves

Jag försökte förstå

dina sista dagar

men det gick inte

gick inte

så jag fortsatte lägga blommor istället

och varje år tänder jag ljus

men det gör ingen skillnad

jag har ändå inte hållt mitt löfte