Jag räknar din ålder på dina revben

och det blöder om mina fingrar när jag inser att

jag kommer inte till mer än trettioett

Dina urvattnade ögon rinner

trots att jag är säker på att du inte ser någonting längre

och rynkorna kring dem har ökat i storlek

jag drunknar i vecken som vittnar om ditt ras

och jag slickar dina ögonlock

för att fånga varje känsla du släpper ifrån dig

Jag vet att du kommer hitta mig igen

men jag är inte rädd

jag väntar jag ligger här på femte våningen

undrandes hur länge till

jag måste dricka ditt blod

innan jag får smaka din närhet

Du brukade nämna något om ljuset

det där du alltid höll undan genom omfamningar

det var något om att det försvann var gång du vände dig om

och kom tillbaka var gång jag var i närheten

du vet du är vacker

du vet du är pärlor trädda på ben som vandrar i blod

du vet du är människa

jag vet du är oåtkomlig

Du brukade komma hit

för att släppa lös de ensamma delarna ur min kropp

och jag brukade undra om jag drömde

men det spelade ingen roll

det var känslor som aldrig försvann

Och dina kalla händer rör mina läppar

var gång jag ser ditt ansikte framför mig

jag brukade blunda för att se något annat

jag brukade kalla på mörkret de dagarna du satt brevid mig

jag brukade önska att blixten slog ner i stolen du satt i

och jag frågade

när var vi lyckliga sist?

du svarade alltid

det var längesedan

sen grät du en skvätt

medan jag diskade rent dina händer

och kropparna de kramat sönder