Mitt liv som hund

Ett skepp har nått sin hamn. En rastlös fågel har äntligen hittat hem. Jag har kommit hem.
Mitt sinne är i harmoni, mitt inre har börjat avslöja sig glimt efter glimt. Jag är så lycklig.
Jag har alltid varit lite utanför den så kallade klassgemenskapen. Utstött har jag vandrat vid sidan av, bakom skratten, bakom värmen, bakom viskningarna...min skräck satt i. Den var som ett djurs instinktiva rädsla för okänt land.
Rädslan satt som en knut i magen.
Men då skedde ett mirakel. Inga blickar, inga halvdolda viskningar, inga skratt. Ingen nedtystad avsmak. Jag var sedd och godtagen. Jag var accepterad som en individ värd att leva.
Det kändes som att komma hem.

Nu, nästan ett år sen första dagen, känner jag mig trygg. För första gången på fem år är jag trygg och innesluten i värmen. Jag är så tacksam. Ibland tror jag att jag skall vakna upp till orden, viskningarna, rädslan. Knuten i magen, tvekan om man ska gå in i skolan eller ej...in till mardrömmen. Jag har, sen ettan, känt mig som en främling. Det kändes som om jag alltid hörde orden. De kom till mig som viskningar, som objudna gäster om natten, vars hånfulla kommentarer sköt som pilar i ett skadskjutet djur. Jag kunde inte komma undan, kunde inte fly. Deras röster förföljde mig, etsade sig fast i mitt sinne. Ekade i mina öron.
Än idag hör jag dem, men de hörs svagare. De överröstas av andra röster, röster som tröstar och som ger mig styrka. Jag bygger upp en mur om mitt inre, en ogenomtränglig sköld mot hårda ord, mot slag och hån. Jag stänger dem ute, som en reglad dörr håller tjuvarna borta. Jag gömmer glädjen, styrkan och modet inom mig, i en låst kammare, dit bara jag har nyckeln. Jag sparar dem till regniga dagar. Dagar då ljuset inte längre kan tränga igenom mörkrets slöja.
Dit når inte orden, dit in kan inte skräcken tränga. Dit in kommer de aldrig igen.

Nu har mitt sanna jag vågat krypa fram, som en mus trotsar sin rädsla och visar sig i hålöppningen, kroppen spänd, ögonen spejande åt alla håll, beredd på flykt. Men ändå kryper den framåt, centimeter för centimeter, steg för steg. I varje steg finns skräcken där. För varje ny glimt av mitt inre, är jag skräckslagen för blickarna. Jag är fortfarande vaksam och paranoid. Men mina försvar är nedlagda. Jag är alltid beredd på ondska, och blir lika förvånad varje gång mina försvar inte behövs.
Det är som ett mirakel, jag tackar min fader varje dag för en ny dag med glädje och omtänksamhet. Jag har äntligen funnit frid. Jag har gått igenom mitt privata helvete, som jag inte önskar någon människa. Jag försöker förlåta, men det sitter djupt inne. Jag vet inte om jag nånsin kan förlåta er för vad ni har gjort mot mig. Ni har tagit en del av mig, som jag trodde jag aldrig skulle få igen, men som nu, genom ett slag med trollspöt, har funnit i en ny klass, där jag kan få andas. Där jag kan räta på ryggen och se dem i ögonen.
Jag skulle vilja se er i ögonen, men tyvärr så går det inte. Jag har fått en styrka inom mig, som ni skulle riva sönder.
Det är inte er, men det är det ni står för. Jag kan aldrig glömma vad ni gjorde, aldrig. Då begär ni för mycket av mig. ,
Men en dag skall jag vara fri, fri från er! En dag skall jag kunna stå upp och skrika: Jag är älskad!
Älskad för den jag aldrig fick vara!
En dag skall jag stå som segrare. Det skall vara min dag, och då skall jag vara älskad för den jag alltid var.