Lever vi, min vän? Eller är vår existens bara en illusion på ett medvetandes plan vi aldrig kan hoppas på att förstå? Eller är det så att vårt liv, om man nu kan kalla det så, är åtskilt från våran kropp och istället ligger utanför den, i det vi kan kalla världen? Och vårt medvetande är ingenting utom en egen dröm, då vi verkligen styrs av den fasta, hårda oformliga verklighet som existerar där ute, hur mycket vi än förnekar den?
Hur skall vi förhålla oss till detta, det vi kallar liv? Skall vi acceptera det, eller förneka det? För om vi accepterar det, faller vi inte då ned i dimman av livets botten, där vi fullständigt böjer oss för alla övermakter och endast ser till den del av det världsliga liv som ligger oss närmast för stunden. Blir vi inte då robotar, som endast söker bränsle, tillfredsställelse i deras egen existens, stundtals lycka genom utomstående medel. Blir inte våra liv så uppfyllda av detta sökande efter lycka, att vi konstant rör oss mot utsatta mål på livets väg som alltid är samma mål, dessa medel som kanske kan skänka oss en perverterad version av vår egen lycka, för det är det enda vi söker. Skulle den tas ifrån oss skulle vi bli svaga, för våra själar har förruttnat till det stadium där denna tillfredsställelse är mer än bara själva meningen med vårt liv, den är livet själv.

Men om vi förnekar livet då? Blir vi då inte endast skuggor, osynliga former fast bestämda att för evigt vandra långsamt längs livets väg, helt utan mål? Blir vi inte de som inte kan se till livets mirakel, livets skönhet, livets lycka, utan vi är för upptagna med att frossa oss själva i vår egen så kallade olycka. Men på den här vägen blir vi inte olyckliga, utan vi blir i allra högsta grad lyckliga. Men det är en falsk lycka, en lycka som grundar sig på ett eget val om att försöka vara olycklig. För väljer man att vara olycklig finner man lycka där i sitt eget val, för man tror att detta val var det som var bäst för en själv. Eller så finner man lycka i uppvisandet av sin egen olycka, i tron att det skall skänka den falska känsla som kallas medlidande, när denna olycka egentligen är ett eget val, och så därför inte förtjänar någon slags medlidande.

Så frågan är, lever vi? Och om vi lever, vilken sida står vi på?