Jag skulle kunna börja denna berättelse på ett vanligt sätt. Jag skulle kunna börja med att förklara att vad jag skall berätta nu har ingen hört förut. Jag skulle kunna berätta att det är en hemlighet. Men det gör jag inte. För det här är ingen vanlig berättelse. Lika lite som att det här är en vanlig början. Lika lite som att jag är en vanlig varelse.

Varelse, kallar jag mig själv. Best. Monster. Kreatur. Engelskan har flera vältaliga, knappast välvilliga synonymer för det. Men jag ser inte mig själv som detta. Jag är inte Frankensteins monster. Vore jag det, skulle jag knappast överleva på det sätt jag lever. Du skulle inte tro att jag är en varelse. Du skulle tycka att jag är en människa. Men det är jag inte. Du ser, men du förstår inte. Dina sinnen lurar dig, för de är defekta. Inte utvecklade som mina.

Jag hoppar i förväg, jag ber om ursäkt. Låt mig förklara. Till det yttre ser jag ut som en människa. Som en man. Mer kan jag inte säga. Du skulle kunna fråga vilken hårfärg jag har, men jag kan inte svara på den frågan. Jag skulle kunna säga blont, mörkt, brunt, lockigt, rakt, men jag skulle ljuga och tala sanning samtidigt. Jag ser ut som jag väljer att se ut. Eller rättare sagt, jag väljer hur du skall se mig. Väljer jag att du skall uppfatta det som brunt hår på mitt huvud, gör du det. Hur brunt? Vilken nyans? Du skulle inte kunna säga. Per din egen definition är mitt hår just då brunt. För någon annan i samma rum kan det ta sig annorlunda, men fortfarande brunt. För det är vad som definieras som brunt för den människan. En annan dag är mitt hår svart. Svart för de människor som ser mig just då.

Men jag är ingen man. Jag är ingen människa. Jag må ha hud, naglar, ben, kött, blod, men jag använder de inte. Jag må äta, dricka, andas, men det skänker mig ingen näring. Jag lever av betydligt högre krafter än vad du gör. Krafter som du kanske, om du har tur, kan ana att de finns, men inte känna av. Likaså är jag en högre varelse. En som ser världen för vad den sannerligen är. Det finns fler krafter här i världen än vad du tror. Makter som ligger över ditt sätt att tänka, känna, uppfatta. Världen innehåller kraft som du inte kan förklara med vetenskap. De gamla folken kallade de magi. Idag är de bara sagor. Och folk säger att vi är smartare nu än då.

Världen är magisk. I allt liv finns kraft, energi. Ibland kallas det själ. Ibland Chi. Ibland livskraft. Ingen har helt rätt, för det är bara ord ni sätter på sådant ni inte förstår. Tyvärr har jag valt ett medium där jag är begränsad av språkets verktyg, därför kan inte heller jag förklara för dig exakt vad det är för något. Det är som att försöka förklara färg för en blind. Men det är en energi som finns i allt levande. Som skapas av livet själv. Och som vissa varelser livnär sig av. Det är deras föda. Deras kraft. Missförstå mig inte, de är inte parasiter som suger ut näring ur själva livet. Man kan inte tömma denna kraft. Man kan inte missbruka den. De varelser som tar föda av den söker endast att skapa så mycket av den i världen som möjligt, för att själva överleva.
En sådan varelse är jag.

Denna kraft finns överallt, i allt levande, men den uttrycker sig olika. Den skapas, kan man säga, för att återigen använda ett ord för att ni med era primitiva uppfattningar som ni kallar sinnen skall förstå. Den kanaliseras, koncentreras, i många händelser. I lycka. I skapande. I utveckling. Den skapas när fröet skickar ut sina första rötter. Den skapas när konstnären lutar sig tillbaka och beundrar sitt verk, sitt hjärta och sin själ. Den skapas när barnet trevande ställer dig upp på sina darrande fötter och går mot moderns ansikte som lyser av lycka. Men allra mest skapas den av en sak, en sak som är anledningen till att jag existerar. Som är vad jag livnär mig på.
Sex.

Sexuell energi är den starkaste kraften i hela universum. Det är energi som varje gång skakar jorden i dess grundvalar. Som skickar darrningar genom hela jordskorpan. Som får varje levande ting på dess yta att vibrera av spänning. Här kan man nästan känna den, t.om. ni. Känner ni inte själva den kraft som verkar födas i er när ni har sex? Den värme som flödar ut från hjärtat, som om en värmande glöd tänts där inne? Det som driver er vidare, tar bort all trötthet och utmattning? Varför blir ni inte trötta av att ha sex? Ni drivs på av denna energi. Ni känner den bara som njutning, även om det är en njutning som går över annan njutning. Det är inte bara stimulans av vissa känselnervsändar. Det är något mer, för er. Då är det denna energi ni känner.

Men inte för mig. Jag känner något annat. Något starkare. Något som ger mig liv. Sex är varför jag lever. Det är vad jag livnär mig på. Jag behöver inte vitaminer, proteiner, kolhydrater. Jag drivs vidare på energi, och skapar min kropp såsom ni väljer att se den. Hade jag velat hade jag kunnat vara ren energi.

Just nu är det snö utanför. Världen sover under ett glittrande täcke av utströdda diamanter. Det är i sanning en underbar syn. Jag sitter på ett kafé. En trevande aura av kyla fingrar på min högra kind och axel. Jag ignorerar den. Jag är alldeles för upptagen för att observera mitt mål. Kaféer är en utmärkt plats för att finna vad jag söker. Kvinnor dras till dem som savannens hjordar till vattenhål. Mina vilda lejoninnor, milda zebror, högdragna vandringsfåglar. Och vad är jag? Jag är jägaren av de allihop. Jag är samlaren. Jag är spanaren. Och jag är hungrig.

Jag smuttar försiktigt på koppen som vilar i mina öppna händer framför mitt ansikte. Besk smak triggas på min tunga, tillsammans med koffeinet som absorberas in i min gom. De har kaffe från Sydamerika, känner jag. Något överrostat. I fabrik, inte på plats. Trycket från kaffekokaren ger det hela en lite skarp, koncentrerad smak. Ångan fluffar upp det och skapar smakklumpar. De glider längst bak på tungan där de smälter ut över ytan och släpper ut sin fullständiga smak i min kropp.

Om du visste, min vän, hur det är att känna med hela kroppen. Inte bara en kroppsdel, inte bara huvudet. Utan när känslan, smaken, beröringen tar i hela kroppen och man känner att man har fått näring in i sig. Hur jag får näring av att bara dricka kaffe, frågar du? Därför att kaffe smakar. Och jag äter när jag känner. Oavsett vad jag känner, ger det mig energi och näring. Sex är bara ett så effektivt medium eftersom sex är den mest känsloladdade akt som finns.

Över kaffekoppen vita rundade kant, där kaffet gungar som en dansandes höfter mot marmors yta, betraktar jag mitt mål. Många kvinnor rör sig fram och tillbaka i lokalen, och jag känner dem allihop. Deras dofter, röster och känslor flödar in i mitt sinne, för mitt sinne är fortfarande öppet. Men min blick vilar lätt emot den uppenbarelse som vilar ledigt på en stol inte ens tio meter framför mig. Hon fångade min blick mest av de allihop, och hon är utvald. Ville man, skulle man kunna hävda att jag är kär. Men nej, för sådana som jag blir inte kära. Inte som ni människor blir. Vi får känslor, annars skulle vi svälta ihjäl. Vi ser någon som fångar vårt intresse, och vi väljer dem. Jagar dem. Vi är inte sådana som kan ta vem som helst. Vi får känslor för de vi väljer, för hur skulle man inte kunna få känslor för någon som kommer en så nära? Du kommer att förstå, min vän.

Hon är blond. En äkta solgul nyans, som om vårsolen själv stigit ned in på kaféet denna vinterdag. Men som många blonda kvinnor äger hon en mörkare nyans i hårbotten, som döljs när håret har växt ut över hjässan. Dessa skapar en illusionseffekt i hennes hår, så att det skiftar i nyanser när hon vrider på huvudet, nästan holografiskt spelar skuggorna mellan hennes lockar. Det glänser när det man trodde var ljust blir mörkt och sedan tillbaka till ljust med en glänsande blixt, och skuggorna kämpar i en teater när de flyr emellan de öar av oljus där de kan existera. Hon har lockar också, riktiga korkskruvslockar med flera centimeter emellan som flätar in henne axlar och hals i blond murgröna, faller likt en klätterväxt som lätt greppar om hennes hals som ett ungträd. Spiraler som kapslar in hennes hjässa i en dunkudde av glittrande sol.

Mina ögon smalnar. Jag har suttit den senaste kvarten och bara stirrat på hennes hår. Jag tänker mig spiraler av lockar som likt ljusa tatueringar snurrar nedför hennes nakna rygg, nacke, axlar, huden som är så len att håret knappt rör vid det utan bara svävar en mikromillimeter ovanför, den ljuva beröringen av sidenslingor som flätas mellan mina fingrar, retar mina kinder, smeker mitt bröst… Det kommer. Snart.
– Ursäkta mig. Vad kostar pajen? Kvinnan passerar mig bara som hastigast framför ögonen, men hennes närvaro får mig att agera instinktivt och få hennes uppmärksamhet. Hon är servitris, luktar sockrad mat och kaffe. Hon har rakt, svart hår i tofs. Hon är stressad, känner jag. Dåligt stressad. Hon andas häftigt när hon stannar vid mig, för kort och för häftigt, omedvetet vill hon egentligen inte stanna. Hon har sysslor.

Jag sneglar lite i förbigående mot mitt mål. Hon sitter kvar. Pratar med sin väninna. Hon ler och tänder vita som havssnäckor lyser mot mig. Hon sitter kvar. Jag kan vänta. Dags för en förrätt.

Tjejen som står framför mig berättar att pajen kostar 25 kr. På sista stavelsen snubblar hon på rösten. Hon gjorde misstaget att titta mig i ögonen. För henne är de bruna. Hon tycker om bruna ögon. Hennes andning saktar in, blir djupare, hjärtat börjar slå snabbare. En rodnad stiger över kinderna och halsgropen. Händerna börjar skaka lätt. Hon är svarthårig, med lite för stora ögon, smala läppar, och ett brett leende. Tidiga 20-årsåldern, fortfarande det lite söta, flickaktiga, oskuldsfulla ansiktet. Kroppen är däremot en fullt utvecklad kvinnas. Tubtoppen, i den neutrala svarta färgen såklart, och den tjocka bomullsbehån har jag sett på kanske varenda servitris jag någonsin haft. Små örhängen i silver. En ring på långfingret. Den tar jag.

– Vilken vacker ring… Jag tar tag i hennes hand för att titta på den. Låter det klyschigt, tycker ni? Jag kunde ha sagt vad som helst. Det handlar om röst, tonfall, betoningar. Vilka omedvetna signaler jag skickar som hon tar upp. Vad som sägs är inte intressant. Det här gav mig dock bara en lucka för att röra vid henne. Det hjälper. Jag känner hur hennes puls ökar när mina fingrar rör hennes. Blod svallar till huden och ger en våg av värme mot min. Hennes fingrar är lena som ett nytvättat bomullslakan. Jag kan enkelt vrida ringen från sida till sida, som om det inte fanns någon friktion på hennes hud. Hon sväljer hårt; Halsmusklerna spänns för ett ögonblick och när de slappnar av faller de inåt så att hennes hals blir alldeles rak och slät. Hon slappnar av, och stirrar in i mina ögon. Djupt.

Genom hennes fingrar och in i mina strömmar redan energi. Kraft och värme. Jag andas djupt när jag drar in kraften från själva livet. Inte mycket, men för mig är det som rent godis. Fast mer. Att bara hålla i hennes händer är ren njutning i sig. Att få känna hennes hud. Jag låter mina fingrar glida in emellan hennes, när sidorna av våra fingrar glider emot varandra, längre och längre ned, ända till våra händer är helt sammanflätade och mina fingrar sakta faller ned på hennes handrygg. Fortfarande stirrar jag henne djupt i ögonen. Hon andas tungt, bröstet häver sig kraftigt uppåt med varje andetag. Hon fuktar sina läppar. Hon kan inte tala, men det gör mig inget. Jag har andra planer för henne tunga.

Jag drar försiktigt i hennes hand, och lydigt följer hennes kropp med och sätter sig ned bredvid min sida. Hon är fast. Det enda hon nu kan tänka på är mig, mina mörka ögon och mina fingrar emot hennes. Jag har inte sagt något till henne, men det behövdes heller inte. Jag kommunicerar på sätt som inte har med ord att göra. Därför kan jag heller inte beskriva dem i skrift. Jag kan inte få er att förstå, om ni inte själva blivit utsatta för det. Men tro nu på mitt ord, jag lyckades. Nu såg ingen oss, ingen lade märke till oss. Jag skapade illusionen av att vi var bara ytterligare av ett par på ett kafé. Inget man minns. Inget man lägger märke till.

Min hand lyfts försiktigt och stryker undan en hårtest som är så svart att den glänser av icke-färg från hennes ansikte, och placerar den bakom hennes högra öra. Den har undsluppit tofsen. Mina fingrar glider mycket lätt över hennes kindben och sluter kring hennes öra. Hon sluter försiktigt ögonen och undslipper sig en lätt pust av luft som svävar ut emellan hennes lätt särade läppar. Hennes andedräkt luktar alldeles lite av mint. Jag kan säga exakt vilken tandkräm hon använder. Mina fingrar vilar nu alldeles lätt vid hennes tinning och jag känner hennes lätta puls i ådern. Den mittersta cerebrala artären, vill jag minnas att den hette. Jag låter handflatan försiktigt sjunka inåt tills den vilar emot hennes kind, och där tar jag ett tag om hennes kind, haka, tinning. Hon öppnar ögonen och tittar på mig. Jag kan se i de ögonen att jag kan göra vad jag vill, för hon tittar just så, hon andas just så snabbt, så djupt, hon sväljer i precis det ögonblicket. Alla tecken kan jag läsa.

Och då lutar jag mig fram och kysser henne. En kort sekund förnimmer jag värmen från hennes hud, som vårsol när jag närmar mig, hennes lätt mintiga andedräkt som sköljer över mina läppar och bryter loss sin smak som vågor, det lätt klistriga ljudet när hennes läppar säras, innan ett par lätt fuktade bomullstussar vidrör mina läppar och fastnar emot dem som magneter mot det renaste stål. Jag känner hur hon smälter. Hennes hjärta har förvandlats till en klump choklad som ligger i en mun och smälter ut över tungan. Mina fingrar griper om hennes som är hopflätade med mina, min andra hand värms av hennes kind, och mina läppar suger åt sig hennes medvetande. För henne finns det inget annat här i världen än mina läppar emot hennes.

Jag flyttar mig närmare och sidan på hennes ena bröst ligger emot min kropp, så mjukt att det ger vika som stoppat dun. Min tunga rör in sig in i hennes mun och får kontakt med hennes och de möter varandra som två långt saknande partners i varandras armar, som pressar sig emot varandra och knyter ihop varandras kroppar. Hon smakar lätt, lite sött som alla kvinnor gör. Under det finns en underton av doftande kaffe, ångan som stiger över en nygjord lattes mjölk. Hon åt svamp till lunch. Med gräddsås. Våra läppar dras till varandra som magneter, av den känsla som skapas av allt det.

Och hela tiden känner jag henne. Hon har öppnat sin själ för mig, och minnen, känslor, uttryck strömmar in i min mun som varm, närande soppa. Jag dricker djupt av hennes känslor som hon delar med mig i hennes kyss. Tungan rör sig över hennes, smeker, masserar, och hennes hjärna bedövas av den känsla som flödar upp i den från hennes mun. Vi delar allt. Saliv, själ, känslor. För hon känner också vad jag känner. Hon blir en del av känslan, precis som jag gör. För ett ögonblick, känner hon en äkta känsla såsom den skall kännas. Hon känner varje litet hårstrå på min tunga. Varje virvel på min hand emot hennes kind. Pulsen som snabbar på i hennes hals. Varje spricka över mina läppar. Hon känner varje hormonatom som frigörs i hennes hjärna och ger henne outsäglig lycka. Hon är ett med sin kropp, med mig, med världen. I ett ögonblick, av för henne evig lycka, känner hon vad jag känner varje dag.

Och då släpper jag henne. Mina läppar dras bort från henne av ett sugande ljud som ekar som ett avgrundsvrål av lyckan som försvinner. I det ögonblicket försvinner hennes uppfattning, och hennes minnen. Hennes blick blir lite tom ett ögonblick, när jag ser till att justera hennes minne. För henne är jag nu bara en vanlig kund. Hon ler lite hastigt mot mig, innan hon ställer sig upp och går iväg. Hon vinglar lite. Undermedvetet finns fortfarande hennes minnen kvar, och känslan i hennes skalle. Hon kommer att vara väldigt lycklig resten av dagen, utan att veta varför. Jag ler lite hastigt. Hon var en trevlig tjej, och jag hade gärna gått längre, men jag har mitt mål. Men även om hon som går inte minns mig, har jag fortfarande mina minnen. Av ångan som stiger från en nybryggd kopp latte. Den känslan kommer jag alltid minnas. För jag minns dem allihop.

Men nu vänder jag mig om när servitrisen försvinner bort för att andas ut några ögonblick inne på personalrummet. Jag tog henne med storm, kan man säga. Ganska bokstavligt. Tycker du att jag var okänslig? Att jag bara kastade bort henne? Utnyttjade henne? Tänk efter. Trots allt jag gjorde, lät jag henne komma till mig. Jag tog henne inte mot hennes vilja. Och jag gav henne lycka, njutning. Mer än vad någon annan dödlig kunde ha gjort. Hon borde tacka mig och dyrka mig. Men det vill jag inte, för jag vill inte ha någon slags makt. Och även om inte hon minns mig, minns jag henne. Jag minns dem allihop.

Tror du att jag är gammal? Jag är äldre än du tror. Likaså är jag något annat än vad du tror. För jag kan inte beskriva exakt vad jag är. Kan du beskriva hur du gör när du andas? Kan du beskriva hur du känner? När du blinkar, hur gör du det? Du ser att dina ögon blir mörka ett kort ögonblick, men hur gör du det? Vet du? Likaså kan jag inte beskriva exakt vad jag är. Inte i språk. Inte i text. Men kanske kan du förstå något av, inte hur jag känner, men vad. Så hur tror du att jag åldras? Det är en fråga jag kan svara på, för det gör jag inte. Jag minns flickan som spelade Julia när Shakespeare först satte upp den på Globe Theatre. Hon var mörkhårig. Väldigt lent hår. Luktade mint. Jag minns Gustav Vasas dotter Katarina. Hon var rödhårig. Mjuka läppar och fingrar. Jag minns Julius Cesars dotter Julia. Mycket vacker. Särskilt hakan. Och nu finns ett till minne i mitt huvud. Av smaken av svamp och ångan från en latte. Och snart kommer det att finnas ett minne till. Som kommer vara mycket tydligare.

Hon är blond, som sagt. Guld och lin på konstnärens palett. Silverringar i öronen. Hennes huvud är inklätt i en tjock vit stickad mössa. Ett par vantar i samma typ sticker upp ur jackfickan. Leggings, svarta, som smiter åt om hennes ben och följer deras konturer. Det åtsmitande svarta försvinner in under en mörkt grå, enkel åtsmitande klänning med viss ärm. Tunika kallas det? Jag har aldrig brytt mig om att benämna kvinnokläder, då jag aldrig haft anledning att köpa några. Vinterstövlar, vita strumpor som sticker upp lite utanpå leggingsen. Enkelt, men mycket sensuellt. De åtsmitande leggingsen, den smala klänningen, den bara halsen… hennes hals är i sanning underbar. Lång, smal, stadig. Håret dränker den i fluffigt, gyllene stoff. Ben och skarpa muskler skapar konturer som rör sig under hennes hud. Axelben, nyckelben. Hon skrattar, och de spänns, avslöjar den lilla gropen precis vid basen av hennes hals. Hennes tänder lyser som stjärnorna en novembernatt. Hennes fingrar är långa och smala, slutar i naglar bleka som torkat kött. Ögonen är isblå. Hon är i sanning underbar. Jag småler. Det är dags.

Den sista skvätten kaffe, som smakar blekt och urvattnat av sump, försvinner ned i min hals innan jag ställer mig upp och vandrar över till deras bord.
– Kan jag sätta mig här? Frågar jag och trollar fram en tom stol som mycket lägligt stod bredvid.
Nu skall jag göra något annorlunda. Något jag oftast inte brukar göra, och eftersom jag egentligen har sagt hittills att det är omöjligt att göra tror jag att jag kommer att misslyckas, men jag skall försöka. Jag skall försöka beskriva exakt hur hennes tankar går när hon ser mig. Exakt vad hon tänker och känner, och exakt vad som får henne att tycka det hon gör om mig. Jag skall inte säga vad jag gör, för det kan jag inte beskriva. Jag kan säga att jag ler, men det vore fel. För egentligen rör jag mungipan just så, höjer ögonbrynet just så, vinklar halsen just så, osv. Så istället skall jag fokusera på vad hon ser och vad hon tänker.

Hon ser en lång, smal man, mörkt, kort hår, nästan svart, men med en underlig glans, som en hink tjära i solskenet. Han verkar vara klädd i en enkel, grov skjorta, knäppt ända upp i halsen för kylans skull. Armarna är långa och smala, ger ett intryck av senighet. Hans ansikte är enkelt och frågande, just för den fråga han har ställt, men ändå verkar han inte förvänta sig ett svar. Eller som om han redan vet svaret. Han ler öppet, enkelt, ett sådant varmt leende som man nästan bara kan se på ett litet barn och som får en att bara vilja krama om det. Hon känner en öppenhet mot mannen, trots att hon inte känner honom. Han verkar trevlig. Det känns som om de träffas öppet, som vänner, inte som totala främlingar.
Hon ler brett, en sant leende över den lycka som hon känner av att han vill sätta sig bredvid henne.
– Självklart, säger hon. Han ler bredare, ett leende över att hon bjöd in honom, lyckan av att ha uppnått ett mål.

Jag sätter mig ned öppet leendes, ger dem en känsla av trygghet. Det är viktigt att le. Att få dem att känna sig trygga. För du går in i deras territorium, och de måste känna att de är hemma, att de har kontroll. Därefter vänder jag mig till hennes väninna. Här ler jag också men lite mer ansträngt, ett lite höjt ögonbryn, liten nick, nästan obemärkt. Samtidigt passerar impulser mellan mitt huvud och hennes. Därefter vänder jag bort blicken. Hon talar till mitt mål, ursäktar sig, säger att det nog är dags för henne att gå. Men hon talar inte till mig. Hon går för min skull, men har glömt bort att jag finns. Precis såsom jag vill att det skall förbli. När väninnan tar sina kläder vänder jag mig till mitt mål igen, för att undvika att hon skall gå också. Hon skall minnas mig, i alla fall just nu.

Hon tittar djupt in i mina ögon. Vilka ögon, tänker hon. Ljust gröna, nästan smutsgröna, med ett stänk av brunt allra längst in i iris. Pupillen är avsmalnad och liten, och linjerna som går ut från den verkar tjockare, så att ögat ger ett intryck av en måltavla som samlas in i en kraftstråle, som stirrar rakt in i hennes ögon. Hon tappar målet av att bara titta rakt in i dem. Hon känner det som om någonting faktiskt strålar ut från hans ögon, möter hennes isblå irisyta och tar sig in i hennes självaste själ. Hon känner varje del av sig själv utforskas av dessa sökande ögon, som ett par röntgenstrålar, och de verkar släppa hennes blick och istället utforska hennes kropp, inta varje skimrande centimeter av hennes gräddvita hud, men samtidigt ser hon dem stirra rakt in i hennes, lika tydligt som alltid. Hon vet att hon inte har släppt hans ögon med blicken.

Och sedan var det borta. Den underliga glimt som tänts i mina ögon var borta. Jag blev lite entusiastisk. Jag hade kunnat ta henne med storm där och då, som jag gjorde med servitrisen, men det vore inte roligt. Det här är både roligare, och bättre för mig, om hon istället kommer till mig. Om äkta känslor hinner skapas hos henne. Jag ler igen, ett lite tröstande leende, då hon förmodligen känner sig lite omskakad av den utforskande resa jag tog i hennes inre. Hon ler tillbaka. Hon känner sig lite lättare till mods av att ha få sett ett så varmt leende. Det tröstar. Hon känner sig trygg.

Hon och mannen börjar samtala. Hon vet att de talar, men hon kan direkt efteråt egentligen inte återge vad som sägs. Men hon känner en väldig enkelhet hos den här människan, att hon kan tala med honom som en vän hon haft väldigt länge. Talet flyter av hennes tunga som en vårflod som brustit. Han har så inbjudande uppsyn. Han nickar precis när han borde, så att det inte blir störande men ändå uppmuntrande, håller med henne med sådant som hon tycker om och säger emot så att diskussionen fortsätter när det behövs. Han verkar redan veta vad hon tycker och tänker, vad hon skall säga innan hon sagt det. Efter bara ett kort samtal känns det som om hon har känt honom i hela sitt liv.

Jag flyttar mig närmare. Vid det här laget sitter jag i princip precis bredvid henne, istället för mitt emot bordet. Men hon ryggar inte tillbaka, utan istället verkar hon ta förflyttningen helt naturligt, som om jag borde sitta där istället för mitt emot henne. Vid visa tidpunkter till och med lutar hon sig lite närmare mig, som för att höra bättre vad jag skall säga. Från hennes andedräkt svallar en lätt våg av kaffemjölk och mint. Hennes läppar är ljusrosa, lätt glänsandes av saliv. Hon bär ganska små mängder smink, vilket är bra. Jag tycker bättre om naturliga tjejer. Just nu så ler hon. Brett. Hennes tänder lyser emot mig som glittrande kvarts ur en bergssida. Hon är lycklig i min närvaro.

Jag fortsätter berätta, och hon ler ännu mer, skrattar. Allt tydligare blir hon lycklig av mig. Snart kommer hon att beundra mig, och känna en instinktiv lycka av min blotta närvaro. Nästan som om hon vore kär. För kär, det kommer hon att bli. Hennes skratt är fullt av känsla, äkta lycka. Det smeker mina öron som den sträva smaken av jordgubbar smeker tungan. Vid en punkt skrattar hon högt, tar sig för bröstet, de långa smala fingrarna utsträckta och lätt vilandes vid halsgropen, och lägger den andra handen på min. Hon fortsätter skratta, men det enda jag känner är hennes hand. Den är varm och mjuk av hudkräm. Det känns som om det ligger en varm kudde över min hand. Jag tar dock inte tag i hennes. Jag skulle kunna, och låta hela det tunga artilleriet flöda fram, men det vill jag inte. Det är inte dags för det riktigt ännu.

Hon tar bort sin hand, och jag lyckas fortsätta prata för att inte göra ögonblicket pinsamt. För hennes skull, så glömmer hon snart bort det, som om påläggandet av hennes hand på min varit något naturligt. Hon lyfter kaffekoppen och tar en liten slurk, och här tappar jag nästan bort mig. Att staka när jag pratar med kvinnor är inte någonting jag gör ofta, men att se henne när hon drack var något så underbart vackert. Har du någonsin sett en kvinna äta? Kan du inte inse att det är något som är fruktansvärt vackert? Sättet som hennes läppar enkelt formar sig efter koppens kant, eller gaffelns uddar, hennes tänder som för ett ögonblick står i kontrast mot de röda läpparna, som säras som en söm som går upp emot mungipan. Den varma vätskan som försvinner in i hennes mun likt en kyssandes tunga. För ett ögonblick kan jag bara beundra denna uppenbarelse när hon dricker.

Hon flinar lite pillemariskt emot mig över koppens kant
– Vad är det? Frågar hon fortfarande brett leendes.
Jag ler tillbaka, säger ingenting. Hon känner att jag tittar på henne, men hon tycker om det. För i min blick känner hon bekräftelse, beundran, känslor. De känslor en man får när han betraktar något vackert. Hon känner att hon är detta vackra.
– Det är bara… du. Säger jag till slut. Ett perfekt avslut. Inte för svårt, men ändå så öppet att hon kan tolka in mycket positivt i det. Och inte för påfrestande för henne. För nu känner hon sig beundrad under min blick. Känner sig omtyckt.

Hon flinar lite lätt, och böjer sig ned över kaffekoppen igen för att dölja sin förtjusning. Hon tyckte om komplimangen, men ögonblicket blir ändå lite pinsamt. Men mannen fortsätter att titta på henne, och hon tittar upp och tittar tillbaka emot honom. Kaffet i hennes strupe känns plötsligt obekvämt strävt och beskt. Hon känner håren längs armen resa sig lite lätt. Hennes knän börjar skaka, knappt märkbart men hon känner det som att stolen hon sitter på borde börja skaka. Någonting darrar i hennes mage, som en fjärilsskock.

Mannen frågar henne igen, och hon svarar, men glömmer bort vad hon svarade ögonblicket efter. Hennes mun verkar fungera alldeles av sig själv, medan hennes ögon istället sveper över uppenbarelsen framför henne. Hon funderar på hur hans korta hår skulle kännas emot hennes handflata, som nyklippt gräs om sommaren, hur hans arm skulle fatta om hennes midja som en infångande lasso, och hon skulle vara hans. Hur hans hand skulle gripa om hennes fingrar, låsa henne i ett grepp där hon inte skulle kunna fly, för hon skulle inte vilja.

Vi reser oss upp och går. Jag erbjuder mig att betala, jag har pengar. Jag skulle kunna påverka både henne och servitriserna att glömma bort oss och vår betalning, men det vore inte rättvist. Vi har mottagit deras tjänster, och de borde få betalning. Min kvinna reser sig upp, rätar sina långa ben och tightsen smiter om hennes släta ben. En bräcklig, slät underarm visas hastigt när hon sträcker sig och tar på jackan. Hon verkar ömtålig, skör som glas, inklädd i tjocka stickade vantar och mössa, stövlar och benvärmare, tjock jacka helt knäppt. Jag vill hålla henne, leda henne, skydda henne emot den kalla, hårda världen. Värma hennes kropp och själ. Skänka henne liv. Jag tittar snabbt på henne när jag själv fått på mig jackan, frågar om hon är klar. Hon nickar. Tillsammans går vi ut caféet, möter världen och den bistra kylan utanför.

Det är kallt. Kylan smyger sig in i min blottade hud och letar sig in igenom mitt blod. Likt vassa, hackande istappar anfaller den mitt ansikte och mina läppar. Medvetet leder jag om blodflödet i min kropp, till de utsatta delarna så att dessa värms och inte bedövas. Det snöar inte, men små kristaller dröjer sig kvar på gatorna omkring oss. Hennes svarta jacka sticker ut skarpt emot den vita marken, medan hennes huvud och mössa verkar vilja försvinna in i den. Hon ler, och hennes tänder har samma färg som snön som har fallit. Vi börjar gå. Det luktar grus och asfalt, och människor. En hund gick förbi för bara några minuter sedan. Doften av kakor och kaffe försvinner allt eftersom vi lämnar kaféet, ersatts sakta av doften från träden i allén. Lönn och bok. Den hårda, sträva doften av vinterbark, och det trä som sover där under. Det är lätt molnigt, men solen skymtas som en ljuspunkt genom molnmattan.

Då känner jag något. Det är glasklart i mitt huvud, en vittring, en känsla som strömmar in i mig, föder mig, berikar min kropp och värmer mitt blod. En glimt av livet själv, en kraft som fyller mitt hjärta. En smak av det jag söker. Jag vrider huvudet som om jag lyssnar, och ser det som gav mig denna känsla. Jag ler. Det är verkligen underbart att se. Det är känsla, det är kraft, det är liv. Det är kärlek.
– Nej, vad gulligt. Säger hon. Hon har sett det som jag har sett. Två ungdomar, knappt sexton år gamla, ståendes i ett gathörn, förlorade i varandras armar, deras munnar fastklistrade emot varann och deras kroppar sammanflätade som om de försöker bli en enda varelse. Deras ögon är slutna, och de känner inget annat än den som de håller om, som håller om dem. De känner varann, och för det lever de. Jag känner deras kärlek, deras passion ända till mig. De lyser som ett fyrtorn för de som kan känna som jag kan. Deras känslor flödar in i mig och livnär mig, jag känner vad de känner.

Hon ler vid min sida, känslosam av synen. Hennes hjärta har rörts av en sådan vacker syn, och hon förstår lite av vad jag gör. Hon tar sig lite närmre mig, och lutar sitt huvud emot mig. Hon känner vad de gör, och vill även hon känna närhet till en annan människa. Min arm glider som en orm kring hennes midja och min hand trycker emot hennes mjuka sida. Genom min hand känner jag hennes kropp, hennes livsorgan, liggandes tryggt i sin linda, skyddade från världen av silkeshud och kött mjukt som vatten. Jag tittar än en gång på det kyssande paret, och känner djupt ned i deras själar, undersöker deras känslor. Jag ler över det jag finner, för där finns inget tvivel, ingen tvekan, ingen fundersamhet. De två kommer att leva resten av sina liv vid varandras sida. De har funnit varann. Min hand släpper hennes midja, och jag låter den svepa snabbt och lätt längs hennes lena rygg innan jag drar lite i henne för att vi skall gå vidare. Hennes huvud lämnar min axel, men när hon går upp vid min sida faller hennes hand och slår lätt emot min, hennes finger trillar in i min handflata. Det verkar inte veta vad det gör där, men det ligger kvar. Mitt finger kröks och möter hennes, krokar fast henne i en omfamning i miniatyr, och hon svarar. Hon drar sig lite närmre mig, inte riktigt beredd att visa världen att hon går hand i hand med en man, men släpper mig inte.

Vår vandring fortsätter, tar oss igenom staden klaustrofobiska gränder och till en öppen parks andandes öppna yta, där snön ligger kvar som en sövande matta som har vaggat träden till sömns när den lagt sig över deras grenar och klätt dem i brudskrud. Känslan är stark här, stark av sovande liv och väntande känslor, av vad som en gång kommer blomma ut här. Men tro inte att platsen här är död. Vintern innehåller mer liv än vad någon av er kan tro. Snön glittrar som utspridda diamanter, som en gnistrande tavla som ändras varje gång du flyttar på dig. Dammen har förvandlats till en isspegel för att världen skall kunna spegla sig och beundra sin egen skönhet. Träden är klädda i en tjock vinterdräkt av snö, skyddandes emot kylan som om de låtsas att de är människor och vill klä sig som sådana. En ensam snögubbe, byggd av det rena, enkla sinnet hos ett barn, speglar den snöklädda gräsmattan.

Hennes hand har smugit sig in i min under vår vandring, och nu är våra fingrar sammanflätade som om våra kroppar önskar förenas redan i förväg. Hennes hand blir till ett medium där jag kan känna hennes kropp, och skicka mina känslor in i hennes hjärta. Jag känner varje dragning av hennes hand, varje pulsslag i de smala fingrarna. Det börjar bli sent, horisonten har färgat molnen blodröda som om de verkligen brinner. Vi stannar vid en frusen damm, beundrandes den snögrå himlen emot dess spegelyta. Hon drar sig tätt intill mig, lägger sitt huvud invid mitt bröst som vore hon mitt barn och söker trygghet hos mig. Kanske har hon tittat i spegeln och sett någon annan is än isen som täcker himlen, isen som täcker dammen och hennes egna isblå ögon. Kanske har hon sett igenom isen och sett denna enorma värld i vilken hon inte är mer än en atom. Kanske hon kan se världen, bara för ett ögonblick, som jag gör, och känna samhörighet med mig.

Jag flyttar min hand upp och stryker undan hennes hår från hennes ansikte. Hennes suckande andedräkt sveper som nordanvinden över mitt bröst. Hennes hår känns lent som flytande guld. Det smeker mina fingrar, det är inte jag som smeker det. I hennes mössa ser jag små svarta katthår, tunna streck i det gräddvita havet. Hennes lockar skruvar sig kring mina fingrar. Hennes hand läggs emot mitt bröst och hon drar sig ännu närmre, placerar försiktigt sina naglar som borrar in i min tröja. Inget nagellack. Mina händer gräver sig djupare genom den lena massa som är hennes hår, möter hennes skalp och får kontakt med hennes hud. Hon suckar åter vällustigt när jag rör mig genom hennes hårbotten, plöjer fåror genom den lövskog av solljus som växer där.

För min blick dansar en ensam snöflinga genom luften, vändandes genom luften så att ljuset återspeglas och återkastas åt alla riktningar, som om den sattes där endast för min blick. Spjut tunna som enstaka vattenmolekyler sticker ut från dess kropp och bildar dess form, en lysande stjärna som har trillat ned från himlen och flyter framför mig. Den dansar under vindens hand, ledd genom luften varsamt, med syfte, som om den vet vart den skall men inte har bråttom att komma dit. Själva tiden verkar saktas in när den singlar, faller i en ballett med vinden som partner, driver ned emellan våra huvuden. Hon ser den hon också, följer den lätta isen med den is som är hennes ögon, och sedan möter vinterns is i hennes ögon vårens grönska och jord i mina. Snöflingan singlar vidare emellan oss, sedan länge bortglömd, för jag stirrar på två andra snöflingor, så perfekta i form, rundhet, linjer, färg, att jag bara kan beundra dem.

Vi dras emot varann, långsamt, trevande, som om vi vill dra ut på ögonblicket av att stirra på varann så länge som möjligt. När min nästipp rör vid hennes sluter vi båda ögonen samtidigt, och våra näsor glider emot varann, vår hud söker kontakt med den andres. Då värms våra kinder, av spjut av varmt ljus som flödar över horisonten, och när våra läppar möts har molntäcket särats så mycket att den döende solen skänker oss liv i vår förening, att den vill skänka den sista delen av sitt eget liv in i oss. Snöflingor studsar lätt över min hjässa och mina axlar, och genom min mun strömmar liv och värme. Vi söker efter varandra genom det medium som är våra kroppar, och finner varandras själar. Mitt hjärta har fått vingar och svävar fritt i mitt bröst, frikopplat från alla sorters nerver och artärer. Mina händer söker sig kring hennes midja och rygg, drar henne till mig, och hon svarar med att kyssa mig kraftigare, dra mig till mig och smeka mina läppar och min tunga.

Tiden försvann sedan vi kysstes. Vi fortsatte vår vandring, skrattandes, leendes, våra hjärtan svävandes över marken på moln av snö, men den här gången hade vi ett riktigt mål. Det dröjer inte länge föränn den väntande anblicken av en välkomnande trädörr möter mig, och släpper in mig i sin omfamning. Hon har tagit mig till sin lägenhet. Hon släpper fortfarande inte min hand när hon leder in mig i den öppna, ljusa hallen, som om hon alltid har hållit i den.
– Så, då var vi framme… mer hinner hon inte säga innan jag drar mig till henne och kysser henne igen. Långsamt, passionerat, som om jag inte känt hennes kyss på lång tid och längtat efter den. Hon svarar direkt, hennes muskler smälter och accepterar fullständigt min tunga i hennes mun, smeker hennes gom, och hon faller ned i mina utsträckta armar.

Hon drar sig loss, ler emot mig, och tar sig loss från mitt grepp innan hon trippar vidare in i lägenheten. Det ger mig tid att se mig om. En liten lägenhet, sparsamt dekorerad, men ändå enkelt och trivsamt. Väldigt typiskt för en ung tjej i studentåldern. En svart katt möter mig i hallen, och jag tar upp den i famnen. Katter är enkla djur, mycket enklare att förstå än människor, och så mycket enklare att påverka. Den dras till mig, och jag känner dess lena päls, dess värme emot mitt bröst, dess tyngd i mina armar. Underbara djur, så enkla men ändå så tillfredsställande, om man vet hur man känner dem. Jag har sett många katter i mitt liv, kvinnor tenderar att ha sådana.

– Så, han fastnade för dig direkt. Säger hon och ler när jag kommer gående in i vardagsrummet med katten i famnen. Hon sitter i soffan, en röd sådan, avslappnad. Mörkret faller utanför, och tända ljus står på bordet. Ljuset faller över hennes ansikte på skuggfulla sätt, ett ljus som döljer mer än vad det avslöjar, ett ljus som lämnar tankar till fantasin. Hennes tänder lyser vita, trots det gulfärgade ljuset ifrån eldarna. Jag sätter mig ned bredvid henne, placerar katten i knäet. Den lägger sig till rätta, slappnar av. Sluter ögonen. Försiktigt drar jag med fingrarna längs dess rygg, känner kotor och revben under spänd hud. Kattens andhämtning blir långsammare, djupare, den njuter av min beröring. Värme strömmar ifrån dess kropp upp igenom mina fingrar. En värme som är mer än bara fysisk. Jag känner kattens njutning, njutning så enkel men ändå så givande, njutning som bara är njutning av beröring.

En eld tänds i mitt bröst, en eld som matas ifrån kattens njutning. En eld som sprider sig ut i mina lemmar, en eld som ger mig kraft och styrka. Mitt blod kokar av anspänning. Jag suckar djupt. För mig är detta näring, en närande måltid. Jag suckar av vällustigheten hos en utsvulten man som sakta intar föda. Detta är anledningen till att jag lever, det är denna känsla som ger mig liv. Då delar jag och katten ögonblicket, precis som kvinnan på restaurangen. En lätt vibration sprider sig upp ifrån kattens inre, skakar dess hud och sprider sig som vattenvågor emot mina öron. Den njuter, njuter fullständigt och detta ljud är garanti för mina öron precis som en kvinnas suckar.

En kvinnas hand söker sig till kattens kropp och kliar den försiktigt bakom öronen. Naglarna är långa och vita, som om de vore gjorda för endast denna uppgift. Min blick söker sig till rörelse, till något som intar mitt synfält, och den följer armens konturer, handledens avsmalnande form, med senor och ben som rör sig väglett av en själ som endast vill ge tillfredställelse till en annan varelse. Underarmen är lång och smal, men ändå finns vener som sticker ut och ger livgivande blod till handen och det syfte som handen utför. I överarmen sitter musklerna, de muskler som dunkar av själens kraft, de muskler som innehåller den kraft som finns i varje människa. Axeln, strålar ut i en överkropp, sammankopplad med ett nyckelben som avspeglas under huden, fortsätter i en grop ovanför bröstet och sveps sedan i linjer upp i en cylinderhals, med en halsgrop som spänner huden, med linjer som färdas upp i spiral emot hennes nacke, med tunn hud och hårstrån som lätt höjer sig i förväntan, en puls som snabbas, och till slut fylls min hud av en haka, hud som färdas inåt och sedan uppåt, och förvandlas till en rödfärgad kulle, som omsluter en mun som inte talar, för ord behövs inte. Ett philtrum som en skogsbäck leder upp till näsan, mindre än min men ändå tillräckligt, med ren slät hud, utan märken. Uppåt leder min blick, till slutet av näsan, där den går som en bergskedja med snö som glittrar i morgonsolen. Där försvinner fokuseringen i min blick och den flyttas utåt, för att mötas av två glittrande snödiamanter som seglar genom luften på sin väg genom mig.

Jag puttar till katten så att han hoppar ned emot golvet. Hade jag tittat efter hade han säkert tittat på mig med irritation i blicken, men det bekommer inte mig. För en annan varelse tar hans plats i mitt knä, en varelse med änglahår och ögon som glittrande snö. Hennes händer finner mina kinder och hon böjer sig in och kysser mig, kysser mig kraftigt för att hon vill ha mig, ha mig nära, ha mig intill sig, känna min varma hud emot hennes, känna min svett blandas med hennes. Hennes smak är fantastiskt, det smakar som knopparna som föds under våren, som vitsippor i mängd i en dal, som värmande solstrålar efter vinterns kyla. Hennes händer söker sig in i mitt hår, kastar runt de korta sträva stråna som asplöv i vinden. Hennes lår klämmer om min midja. Mina händer är på hennes rygg, söker hennes former och känner alla muskelfästen, varje kota i ryggraden.

Mina händer färdas nedåt och tar tag om hennes lår, och jag ställer mig upp. Jag är starkare än de flesta män, att bära henne är inget problem. Hon släpper mina läppar och stirrar skrattandes in i mina ögon. Hennes händer är kvar på mina axlar. Jag hade redan identifierat sovrummet när jag kom in i lägenheten, och det är dit jag är på väg. Hon flinar. Hon kan läsa mina tankar.

Sängen är stor och bred. Och mjuk. Jag släpper ned henne rakt på den och hon studsar skrattande några gånger upp och ned. Dock hinner hon inte reagera innan jag har intagit platsen bredvid henne. jag tar henne i mina armar, och hon tittar på mig. Hon tittar på mina ögon, på mitt ansikte, på det sätt jag ser ut. Hon tittar på mig som om jag betyder något för henne, som om hon tycker om att bara titta på mig. Hon tittar på mig som om jag är vacker.
Hon tittar på mig som om hon är kär.

Jag böjer mig in igen och kysser henne, lätt. En kyss av ömhet, närhet. En kyss av kärlek. Hennes hand vilar på min arm, och jag känner hennes beröring och de känslor som hon skapar i mitt huvud. Jag finner njutning bara av det faktum att hon rör vid mig, att hon ligger nära mig, att hon tittar på mig. Kyssen skänker mig inte njutning, inte näring, utan endast känslan av att ha henne nära.

*

Morgonljuset flödar in genom vita gardiner som en älskande som sträcker sig ut för att röra vid sin partner. En lätt vind rör vid gardinerna. Luften är klar och lätt, smiter in lungorna utan ansträngning. Det ligger en doft i luften, en doft av blommor och vår, en doft av liv. Hela atmosfären är en av lättsamhet och enkelhet, av avslappning och tillfredställelse.

Jag sitter fullt påklädd vid hennes dator och skriver ned dessa sista rader. Idén att faktiskt skriva ned det här var en galen impuls jag fick när jag vaknade, och det är svårt att förstå att jag faktiskt fullföljde den. Men det har jag gjort. Hon ligger kvar i sängen, på mage, hennes nakna kropp endast delvis skyld av täcket. Hennes rygg är bar, och hennes hår flödar över hennes hud, likt en klätterväxt som lätt greppar om hennes hals som ett ungträd. Spiraler som kapslar in hennes hjässa i en dunkudde av glittrande sol. Hon andas lätt, långsamt, hennes rygg höjs och sänks. Hon kommer att sova länge idag, en sömn som vaggar henne i utkanten av drömmarnas landskap. Hon kommer inte att drömma fullständigt, för hennes hjärna är bortkopplad, men den kommer att vara nog vid medvetande för att känna hur bra hon mår. Hon kommer inte att göra mycket det allra första dagarna, bara sitta hemma, dricka te, kanske ringa en vän och prata, och titta på solen och snön. Och bara njuta. Några veckor framöver kommer hon att vara fullständigt glad, skutta fram längs gatorna med ett evigt leende på läpparna. Jag har skänkt henne mer lycka än hon någonsin kommer att uppleva.

Katten hoppar upp i mitt knä. Jag kliar den förstrött bakom örat. Snart kommer jag att lämna denna plats och aldrig återvända. Jag hade gärna stannat någon dag, njutit av synen när hon vaknar upp bredvid henne, lagat mat med henne, skrattat över levande ljus vid bordet emot kvällen, känt känslan av hennes huvud emot min axel när vi sitter i soffan på natten. Älskat hela natten. Men jag kan inte. Hennes liv är för upptaget för att släppa in mig just nu, och jag får inte göra mig sedd. Jag måste förbli anonym, därför kommer hon inte minnas mig, utan bara vara glad av okänd anledning. Men jag kommer minnas henne. För alltid. För alltid kommer minnet av gyllene lockar, av änglahår och glittrande snöögon finnas i mitt huvud.

Snart kommer jag att gå. Jag kommer att sätta ned katten på golvet, gå fram till henne, betrakta hennes kropp som andas, som ett tempel som släpper in luftmolekylerna som pilgrimer till ett efterlängtat tempel. Hennes hår som ligger över hennes rygg som gräs över sommaräng, kurvan av hennes höft som skyms av täcket. Linjen i hennes hals. Hennes näpna näsa. Virvlarna i hennes öra. Linjerna i hennes läppar. De små fräknarna över hennes kinder. Jag kommer att böja mig försiktigt fram, dra in doften av vanilj och mynta från hennes hår, låta min andedräkt flöda över hennes tinning, fylla groparna i hennes öra, låta min näsa dra en linje av värme längs hennes kind, tills mina läppar finner hennes mun och placerar en lätt kyss på den, känner hennes smak en sista gång, av värmande solstrålar och vitsippor oerhört lätt på mina läppar. Och jag kommer viska, de tre små ord som jag vet är sanna, för så mycket känner jag för dem, allihop. Alla kvinnor i hela världen betyder så mycket för mig som de gudinnor de är som får mig att fortsätta leva, att jag kan viska dessa tre ord i deras munnar och veta att de verkligen betyder något. Att de är sanna för varje kvinna jag säger det till.

Och samtidigt kommer mitt sinne att ta sig in i hennes och radera alla minnen av mig. Hon kommer att röra på sig, märka att någon rör vid henne, men om hon är snabb kanske hon bara hör ett lås vridas om innan hennes välgörare sannerligen blir okänd. Och hennes lycka kommer att vara total, men källan till den okänd.

Jag sätter ned katten på golvet.