En stilla sandfylld säck svajar
Djupt inne i vredens grotta
Dödad är den, dödad av demoner
Som sparkats och slagits och slitit
Allt för att tillfoga smärta
Den svajar i en metronomrytm
Tickar som en bomb sedan länge exploderad
Stillheten sänker sig likt strilande sommarregn
Och med den, känslan, lättheten
Hans händer är som bly, hans hjärta som en fjäder
Hans fötter brinner, hans hjärna svävar
Hans andning är tung, hans själ lätt
Flinar gör han, av ren lättetsglädje
Flinar emot den svajande säckens stil
Och dess metronomgung
Dess smärta flög med hans
Dess skrik blev hans vrede
Dess död blev hans lycka
Tickar som en bomb som sedan länge exploderat
När stillheten sänker sig efter eldens energi
Finns ingen smärta
Finns inga skrik
Finns ingen död
Han flinar, och känslan föder honom
Det som han dödat, har aldrig levat
Det tickar som en bomb som sedan länge exploderat.