Att se blommorna när de dör kan vara vackert, obeskrivligt vackert, för när de dör föds annat där de dör, sådant som kan vara än vackrare.
För att skapa sådant som är vackert måste vi dö, och vi dör endast för att vi lever för de som kommer efter oss. Vi är blommorna som är vackra, men det är inte vi som är vackra, inte heller är de blommorna som kommer efter oss, som förvisso kommer vara vackrare än oss.
Vi är askan som ligger längs marken när vi har bränts ned och dött, och då är vi endast grått pulver, och vi är den själva höjden av skönhet, för vi är döda men från oss föds endast skönhet.
Gråt inte tårar, gråt ut aska och forma den likt lera till något vackert.