Detta är den definitiva dagsfikan
På caféet för poeter
Där de har servetter

Detta är där platsen där poeten sitter och ser världen passera
I form av en elektromagnetisk sändare fastklistrad vid en kvinnas öra
I form av ett älskande par skyddade av sin barnvagns väggar
I form av en svartklädd flicka som stirrar alla i ögonen för hon tror alla stirrar på henne, men hon har endast ögon för sin egen värld

Kaffet vederkvicker min själ av det knarkarstön koffeinet ger min kropp

Detta är den plats där poeten formar det som är hans liv
Då han gör sina tankar till fast form i form av bläck och svart grafit
Då hans hjärna bearbetar allt han upplever i banor främmande för andra människor
Då hans kropp kopplas bort från tanken och endast känslan bakom tanken framträder när inte tanken är viktig längre

Kaffet smakar strävt och beskt, som en kattunga som dansar en Danse Macabre med min

Detta är den plats där poeten flyr verkligheten genom att nedsänka sig i den
Genom att andas luftmolekyler täckta av en hinna av olja och svart sot
Genom att låta sina trumhinnor färgas av vitt ljud
Genom att betrakta smidda skapelser av stål och glas och betong skapade som vapen som dödar det som en gång stod där

Kaffet är slut men koppen är sinnrikt skapad för att fyllas, för att vara fylld

Detta är poetens liv,
Detta är hans vardag
Detta är hans största dröm

Detta är caféet för poeter
Där de har servetter
Och jag har inte ens en penna



Ge mig mer kaffe