Jag är en helt fullt normalt, frisk människa och känner, om än så litet, ett visst mått av ringaktning, mot mänskliga vanföreställningar, såsom spindelskräck, agorafobi, klaustrofobi, akrofobi mm.
För mig är det svagheter och ett sätt att fastna i oväsentligheter, istället för att gå till väsentligheter.
 
Den enda lilla ringa defekten, jag själv har, är att jag har en liten form av höjdskräck. Som om man mot förmodan, kanske, skulle vara rädd för kärleken, kan det ju, kanske, liknas vid.  Akrofobi är dock fel ord. Jag får yrsel, huvudet gungar och bena blir lealösa, när jag går upp på mitt tak, på mitt hus. Jag har aldrig tyckt om höjder. Men det är ingen irrationell tvångsföreställning. Jag är en jordnära person. Jag har båda fötter och båda armar i myllan, bland maskar och kryp. Där trivs jag bäst.
Jag har bestämt sedan länge dock, att jag ska övervinna min lilla fobiska mantel och före en viss ålder, ta mig upp i den högsta byggnad, jag kan finna. Dagen närmar sig. För svindlande snabbt.

Idag står jag och tittar upp mot himlen på något som inte tar slut, ”Turning Torso”, några mil från mitt bonande bo.
Jag ska upp där, det har jag bestämt. Högst upp. Måste finnas en utsiktsplats där uppe och dit ska jag. Jag tittar upp men man ser inte slutet. Marken under mina fötter börjar gunga men oavsett, om jag har svårt för att fixera, så ser man inte en ände. Den går in i himmelen, in bland molnen och nacken känns spärrad. När jag åter tittar ner i backen, gungig, tar jag tag i öronen och vrider huvudet rätt.

Turning Torso, ligger i Malmö och är 190 meter hög med totalt 54 våningar. Konstruktionen bygger på nio kuber, med fem våningsplan på 400 kvm, i varje kub.  Varje våningsplan består i princip av en kvadratisk del kring kärnan, samt en triangulär del, som delvis bärs upp av ett utvändigt stålbärverk som ser ut som jättelika vajrar. Hela konstruktionen vrider sig ett kvarts varv, på sin väg upp. Turning Torso inrymmer 147 hyreslägenheter men också kontorsyta, övernattningsrum, bastuavdelning, motionsanläggning, utsiktsrum, festvåning, vinkällare mm. Jag skulle aldrig vilja bo där.

Jag tittar mot entrén och kliar mig bakom örat. Känner mig stillsamt lite fundersam. Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte. Ennackad tjurskallighet tar tag i mig. Jag går resolut in genom glasdörrarna och tittar på de tre hissarna, i den glasade entrén. Ska sanningen fram, tycker jag inte om att åka hiss heller men det är inte klaustrofobi, bara obehagligt. Hissarna här måste ju gå som i en spiral. Kanske är de spiralformade. Måste vara lättare att fastna i en spiral, för en hiss, än i ett runt rör. Ska jag, ska jag inte. Samtidigt, om hissen störtar, så störtar den ju inte rakt ner, reflekterar jag. Skärpning. Jag trycker på hissknappen. Hissen i mitten öppnas. Jag tittar in i hissen och ser mig själv i en spegel. Jag går med målfasta, envisa, något darrande steg in i hissen. Dov musik spelas mot de sammetsbeklädda väggarna och polerade ytorna. Plingeling, låter det mjukt, så stängs dörrarna.
Mina ben börjar skaka, som trumstickor, förda av Kari Lahtinen. Jag fumlar efter knappen entré men så sätter hissen en svindlande fart mot oanade höjder. Mina ben omvandlas till sönderkokta nudlar och jag befinner mig snart krälandes på hissgolvet, gnyende, kallsvettig och från mina sinnens fulla bruk. Jag trycker mig sittande, in i ett hörn, slår armarna om huvudet. Skakar och kvider. Så stannar hissen, efter vad som tycks vara en evighet. Plingeling mjukt. Dörrarna öppnas tyst.

Jag öppnar efter en stund försiktigt mina ögon och kikar kisande mellan fingrarna. Jag börjar så krypande, ta mig ut från hissen på alla fyra, med blicken på den mjuka heltäckningsmattan. Armar och ben går åt olika håll. Hissen gungar. Väl framme vid kanten slår mitt huvud, donk,  emot något hårt. Jag höjer blicken. Det är ett par bastanta vörtlimpaben i nylonstrumpor, som slutar vid en kjol i mörkgrått. Jag höjer blicken mer och mer och där uppe, långt där uppe, är ett stramt snipigt ansikte, med hår i knut, lika stramt som sin dräktägare.
Jag fortsätter kravla ut på golvet. Kvinnan fnyser föraktfullt, tillrättavisande och släpper mig inte med den iskalla vämjeliga blicken medan hissdörrarna går igen.
Där sitter jag skälvande och tittar på hissdörren. Bredvid står en siffra, 54;de våningen. Jag börjar se mig omkring. Entrén, jag kommit in i, är stor och glasad. Genom glasen på ena sidan ser jag ett kontorslandskap. Längre bort ser jag fönster mot Öresund. Jag ser även ett antal dörrar. Jag kryper på alla fyra fram mot utsiktsfönstret. Tackar för att jag har vindtäta långbyxor på mig. Mattan är sträv över det klinkerbelagda golvet, som jag följer. Tar tag i ledstången, blundar och häver mig upp. Blickar försiktigt med kisande, långsamt öppnande ögon ut över Öresund mot Danmark, där det börjar skymma och stänger ögonen blixtsnabbt. Turning Torso svajar. Benen börjar åter utföra trumsolo. Jag säckar ihop.
Efter ett tag börjar jag ta mig mot en dörr på alla fyra, med halvöppna ögon. Dörren är låst, nästa dörr. Dörren är låst. Alla dörrar är låsta. Här finns ej heller någon utsiktsplats. Bara kontor och låsta dörrar.
Jag är inlåst.

Jag sätter mig tryckt mot väggen i mitten, där jag inte kan se ut genom något fönster medan skymningen faller.
Drömmer om att jag sitter på mitt tak.

Kontorstiden är slut. Någon gång måste det väl, komma någon människa. I alla fall en städerska. Tanken på att ta hissen ner finns inte. Någonstans måste det ju finnas trappor. Jag börjar anbefäktas av svallningar. Jag sitter där och börjar sjunka in, i något liknande dvala. Tiden tickar. Tickar. Jag är törstig. Nu är jag kissnödig. Kommer upp ur den timslånga dvalan. Det tränger på. Det är mörkt utanför fönstret. Skönt.
Jag börjar finna det absolut nödvändigt. Kan jag kissa här någonstans?
Till slut upplåter en stor prunkande blomkruka sina tjänster, medan jag fylls av välbehag och lättnad. Det skvalar inte. Salig när jag darrande drar upp byxorna. Blomman slokar inte.
Jag sätter mig åter på golvet och lutar huvudet mot väggen. Tiden tickar. Jag är hungrig. Rotar i min ficka och hittar en Tenor. Suger och smackar begärligt. Jag är törstig. Suger mitt eget saliv. Jag måste här ifrån. Tornet vajar fortfarande, även om mindre, efter mörkrets fall.

Plötsligt får jag syn på en lucka. En meter stor i kvadrat. En meter ovanför golvet, borta på en vägg. Jag kryper dit. Den är stängd. Den har kodlås. Men tittar man noga, kan man se avtryck från svettoppar. Jag trycker på de siffrorna och luckan svänger upp. Det är en meter bred rutschbana innanför, som går som en serpentin neråt. Man ser inget slut.
Jag sätter mig åter på golvet och tankar kränger hit och dit.

Jag måste härifrån.

Jag klättrar upp i luckan. Tar tag i benen. Hjälper dem in. Sliter, bänder, viker, drar. Sitter hopkurad stilla. Tittar bakåt på hissen. Så ger jag mig sakta iväg. Jag bromsar med skorna, medan jag håller i kanterna och glider långsamt nedåt. Det går runt, runt, runt. Ner, ner, ner. Tar aldrig slut. Runt, runt, runt. Plötsligt börjar jag urskönja ljud. Lyssnar under tiden på vägen ner. Förstår de kommer från lägenheter jag passerar. Besynnerliga ljud ibland. Jag glider ner, ner, ner.
Det tar aldrig slut.

Plötsligt hör jag ett vinande ljud bakom mig, som ökar till dån. Jag vrider på huvudet för att mötas av ett plastigt smash rakt i ansiktet. En soppåse. I mitt hår hänger, morotsblast, potatisskal, samt diverse övrig slemmig kompott. Jag vågar inte släppa kanterna till rutschbanan. Det får hänga där. Uppdagelsen är ett faktum. Jag befinner mig i Turning Torsos lyxiga, vackra, svarta soppnedkast och luktar allt annat än angenämt. Öj, där kom en påse till.
Det som tycks kännas som evigheter, har äntligen sin slutfas, när jag hamnar i en stinkande fyrkantig hållare. Jag kravlar mig ut, bland allt avfall, sträcker på mig, skakar på mig och kastar mig mot en dörr, som kan låsas upp från insidan.

Kommer ut i friska luften, utanför Turning Torso, på dess stenbeläggning. Tittar inte upp, utan går resolut mot min bil.
Sätter mig i bilen och kör sakta hem, mot en dusch i den stilla natten.

Jag är inte rädd längre.
I vår ska jag klättra upp i det höga körsbärsträdet hemma. Oändligt tacksam för kärleksfull ledsagning.
Trädet är högre än mitt tak.
Sitta där på en gren, högt upp i dess krona och se ut, mellan de gröna bladen. Se ut över Ån. Lukta på körsbärsblommorna, läsa en bok och luta mig vilsamt mot stammen.